Blogg listad p Bloggtoppen.se
fbinstagrampinteresttwitterlinkedinspotify

Monte Rosa, Air Zermatt, Inselspital, Bern, Peo Strindlund, Diego Lareida, Annette Jaggi, 2003, 15th of february, I huvudet på Elvaelva

Monte Rosa, Air Zermatt, Inselspital, Bern, Peo Strindlund, Diego Lareida, Annette Jaggi, 2003, 15th of february, I huvudet på Elvaelva

Inselspital, Bern 2003-02-15

IMG 6210

Monte Rosa, Air Zermatt, Inselspital, Bern, Peo Strindlund, Diego Lareida, Annette Jaggi, 2003, 15th of february, I huvudet på Elvaelva

Fredag 15 februari 2003-2013

Tänk att tio år kan gå så långsamt, och samtidigt så rysligt fort.

Det här är den allra vackraste bild jag tagit. Nu sätter du kanske kaffet i vrångstrupen och undrar varför i hela fridens liljor jag lägger upp såna här halvmakabra bilder. För det är såklart inte de två första bilderna jag syftar på – utan den allra sista.

Det här är berättelsen om mannen som dog i en helikopter över Monte Rosa-massivet den 15 februari 2003. Han, som på den tiden hade sina två små grabbar väntandes där hemma, och brevid sig där uppe på berget – en alldeles nybliven fru. Men han ville liksom inte gå med på att dö. Han gav helt enkelt blanka faen i det, och lät hjärtat börja slå igen så där som det bara gör på film.

För det handlade om så små och ynka marginaler – längs hela den resan. Hade det inte varit så fruktansvärt kallt nere i glaciärsprickan där han hamnade, hade han aldrig överlevt. Hade Diego från räddningsteamet aldrig tjatat om att försöka, försöka, försöka slå ner den där tuben i halsen på honom en endaste gång till, så att de kunde frigöra luftvägarna, då hade han aldrig fixat det. Hade han aldrig hamnat på Inselspital i Bern och blivit omhändertagen av Annette, Barbara och alla andra där under en månad – då hade han aldrig fixat det. Men det viktigaste av allt; hade det inte varit för att han var – och är – då hade han aldrig, aldrig fixat det.

Det blev så tydligt, när läkaren kom ut från operationssalen för att berätta. Han viftade in mig i ett litet sterilt vitt rum, och stängde dörren. På det skrangliga bordet i mitten av rummet stod symboliskt en låda näsdukar och bara väntade på att bli använda. Det var allvar nu, riktigt allvar.
– Vi vet inte om vi klarar honom, sa han med spänd röst och tittade mig rakt i ögonen. Och om vi gör det, vet vi inte heller vad han kommer att vakna upp till.

De gav honom 5% chans att överleva. 5 av 100. Och jag jublade.
För då, då visste jag att han aldrig, aldrig skulle låta de där ynka fem procenten gå förbi. Jag visste att han skulle greppa tag i dem och bara köra. Men det visste såklart inte läkaren, så han skällde ut mig.

Det är alltså den där mannen och hans grabbar på bilden. Då hade det gått lite drygt ett år efter olyckan och vi satt hemma i trädgården en varm sommardag. Plåstret skvallrar om att det bara var några dagar sedan en av de där otaliga operationerna, och på något märkligt sätt hade det där nu blivit en del av vår vardag. Han såg ut så där emellanåt – med blodiga bandage och mörbultad kropp och ansikte. Och det är precis det där som gör att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tittar på bilden. För mitt i allt det där tunga, glittrar det till i ögonen på dem alla tre – med både bus, värme och kärlek.

Så, idag är det din dag, Peo.
För att det nu på pricken är tio år sen det där hände, och för att du är den du är. Idag ska vi servera dig Nutella till frukost, Nutella till lunch, Nutella till middag och kanske däremellan också lite pitepalt och några koppar rykande varm italiensk choklad. Puss på dig!
 
/s, g, o & a.

 

musik Savage Garden: Truly, madly, deeply (1991)

 
 
 
 
 
 
0
0
0
s2smodern
Personligt
Måndag 25 januari 2016

Fredagen den 13:e november i Paris.

En något sen berättelse om både segeryra och sorgligheter.
Personligt
 Tisdag 7 januari 2014

Som jag har längtat.

2013 var inget år, det var en siffra och en dimmig lång transportsträcka.2014 är varken en siffra eller ett år, det är ett liv som kommer åter.
Personligt
Tisdag 18 juni 2013

2013-05-23.

Det är alldeles tyst runt omkring mig, och jag har fått vakna upp. Jag provar att vifta på tårna. Försöker försiktigt flytta benen en smula i sidled och inser att kroppen är med mig. Ett tramsigt leende sprider sig över hela mitt ansikte, och det enda ordet som dyker upp i mitt huvud är: Frid. Äntligen. Det är över nu. Nu börjar det. 
Personligt
Tisdag 9 april 2013

Att sätta ord på en längtan.

Det slår aldrig fel. När E4:an svänger rakt söderut och Glumslövs backar, sundet och Ven dyker upp på min högra sida. Det är då den slår till. Hemlängtan.
Personligt
Fredag 15 februari 2003-2013

Tänk att tio år kan gå så långsamt, och samtidigt så rysligt fort.

Det här är den allra vackraste bild jag tagit. Nu sätter du kanske kaffet i vrångstrupen och undrar varför i hela fridens liljor jag lägger upp såna här halvmakabra bilder. För det är såklart inte de två första bilderna jag syftar på – utan den allra sista.
Personligt
Torsdag 11 oktober 2012

Enklast vore väl om jag bara kunde låta bilderna få tala för sig själv.

Fast å andra sidan är det att göra det lite för enkelt för mig. I vilket fall som helst så fick jag förmånen att tillbringa tre veckor i september i den här miljön – på ett helt fantastiskt sjukhus i Ytterjärna. Kroppen hade fullständigt rasat efter år med bruten rygg, operationer med mängder av metallskrot som tryckts in och skruvar som lossnat hit och dit. Och så var det den där olyckan också, där uppe på glaciären vid Monte Rosa, för snart tio år sedan. Den som förändrade hela vårt liv, då mannen min balanserade på den sköraste av alla trådar innan livet så sakteliga vände tillbaka igen. Den resan, som jag har skrivit lite om här.