Blogg listad p Bloggtoppen.se
fbinstagrampinteresttwitterlinkedinspotify

IMG 1111

 Tisdag 7 januari 2014

Som jag har längtat.

2013 var inget år, det var en siffra och en dimmig lång transportsträcka.
2014 är varken en siffra eller ett år, det är ett liv som kommer åter.

I ett år har denna bilden varit mitt allt. Det må vara en bild som ser allt annat än speciell ut, men för mig betyder den allt, och kommer alltid att göra det. Den står för kamp, målmedvetenhet, styrka, envishet, sorg, djupaste förtvilan, hopp, lycka, längtan, drömmar – ja, allt. Den har varit det första jag tänkt på när jag vaknat, och det sista jag tänkt på innan jag somnat. Jag har andats, ätit och levt den här bilden i exakt trehundrasextiofem dagar. Och det ska gudarna veta att det har varit många gånger jag tvivlat på att det skulle kunna bli av, att det någonsin skulle kunna bli av. För det här är faktiskt första gången jag har kunnat lyfta upp min dotter i famnen, greppa tag om hennes starka lilla rygg och (om än försiktigt) snurra henne ett varv. 

Så kära dotter; för exakt ett år sedan, på exakt den här platsen vid solnedgången i Shimba Hills, lovade jag dig den här snurren. Jag lovade dig att vi skulle åka tillbaka ett år senare, till samma plats, och att jag då skulle vara så frisk att jag kunde lyfta upp dig i min famn, så som jag aldrig har kunnat göra i hela ditt liv. Jag tittade allvarsamt in i dina blåguldiga ögon och lovade dig det, och jag såg att du inte för en sekund trodde på någonting av det du hörde. För, varför skulle du det? Jag hade ju varit sjuk i hela ditt liv och hela tiden sagt att "nästa vecka, älskade unge; då blir det bättre ska du se". Varför skulle det då nu helt plötsligt kunna hända? Men jag visste, att det kunde inte gå så mycket djupare än vad det redan var. Jag visste att antingen går allt käpp rätt åt helvete eller så blir det bra på riktigt. Det fanns liksom inga andra alternativ och spela med längre.

Och det var verkligen med minsta möjliga marginal vi fixade det, för det var inte förrän veckorna innan vi skulle åka ner, som jag faktiskt fick lov att börja träna mig ur den där jävla fetkorsetten och försiktigt börja belasta ryggen igen. Men nu du, nu ska vi snurra. I oändlighet. Det lovar jag dig – av hela mitt hjärta.

Och nu då?
Jag har en målbild kvar på den här resan och den innefattar den här magiska platsen, ett gäng stighudar och tre väldigt starka människor – men det tar vi nästa vinter. Nån måtta får det väl allt vara.

Jag har också kommit några steg närmare vad jag vill jobba med framöver. Jag har fått sålt en hel drös av mina prismapraliner, jag har blivit nominerad till stora Matbloggspriset i år igen, och denna gång i kategorin "Bästa Foto" och ingen kunde väl bli pinnigare än jag och min mobiltelefon över det. En gammal dröm har gått i uppfyllelse; jag har fått gå ombord på Orientexpressen och plåta varenda litet skrymsle på detta fantastiska tåg. Jag har haft möjlighet att reflektera och fundera, blivit klok som en bok och allmänbildad som en tok. Jag har dammsugit Kunskapskanalens alla program och lärt mig massor om allt från det gamla bysantinska riket till hur multinationella företag som Starbucks jobbar och tjänar sina pengar. Jag har också lyckats komma över hela förundersökningen kring Assange-målet och lusläst varenda rad och hittat både utropstecken och frågetecken. Jag har investerat i några Kiva-projekt till i Östafrika som står mig varmt om hjärtat – och jag har insett att världen behöver en blandning av både utbildning och skola samt kultur och musik för att växa och utvecklas.

Och till dig som läser min blogg:
Tack för att du finns. Du både betyder och har betytt oändligt mycket under denna resan, för jag kan nästan säkert säga att jag hade blivit tokig om jag inte haft någonting att få lov att skingra mina tankar och händer med. Att få skriva och plåta och för några korta stunder få känna mig som en "vanlig" människa, det har varit både en livlina och en inspirationskälla. Nu är det så dags för nästa steg i mitt liv. Nu ska jag samla ihop mig, skriva ett gäng to-do-listor och börja jobba så smått igen. Och bloggen hänger såklart med, i vilken rikting allt än tar. Det kan jag lova.

De allra varmaste (och lyckligaste) hälsningar
/Sofija.

 

 Om du nu undrar vad i hela fridens liljor det är jag svamlar om i detta inlägget, så finns det lite mer att läsa både här, här, här och kanske även här.

 

musik spotify v2 Ane Brun: Lift me (live) (2011) 

 
 
 
 
 
 
0
0
0
s2smodern
Personligt
Måndag 25 januari 2016

Fredagen den 13:e november i Paris.

En något sen berättelse om både segeryra och sorgligheter.
Personligt
 Tisdag 7 januari 2014

Som jag har längtat.

2013 var inget år, det var en siffra och en dimmig lång transportsträcka.2014 är varken en siffra eller ett år, det är ett liv som kommer åter.
Personligt
Tisdag 18 juni 2013

2013-05-23.

Det är alldeles tyst runt omkring mig, och jag har fått vakna upp. Jag provar att vifta på tårna. Försöker försiktigt flytta benen en smula i sidled och inser att kroppen är med mig. Ett tramsigt leende sprider sig över hela mitt ansikte, och det enda ordet som dyker upp i mitt huvud är: Frid. Äntligen. Det är över nu. Nu börjar det. 
Personligt
Tisdag 9 april 2013

Att sätta ord på en längtan.

Det slår aldrig fel. När E4:an svänger rakt söderut och Glumslövs backar, sundet och Ven dyker upp på min högra sida. Det är då den slår till. Hemlängtan.
Personligt
Fredag 15 februari 2003-2013

Tänk att tio år kan gå så långsamt, och samtidigt så rysligt fort.

Det här är den allra vackraste bild jag tagit. Nu sätter du kanske kaffet i vrångstrupen och undrar varför i hela fridens liljor jag lägger upp såna här halvmakabra bilder. För det är såklart inte de två första bilderna jag syftar på – utan den allra sista.
Personligt
Torsdag 11 oktober 2012

Enklast vore väl om jag bara kunde låta bilderna få tala för sig själv.

Fast å andra sidan är det att göra det lite för enkelt för mig. I vilket fall som helst så fick jag förmånen att tillbringa tre veckor i september i den här miljön – på ett helt fantastiskt sjukhus i Ytterjärna. Kroppen hade fullständigt rasat efter år med bruten rygg, operationer med mängder av metallskrot som tryckts in och skruvar som lossnat hit och dit. Och så var det den där olyckan också, där uppe på glaciären vid Monte Rosa, för snart tio år sedan. Den som förändrade hela vårt liv, då mannen min balanserade på den sköraste av alla trådar innan livet så sakteliga vände tillbaka igen. Den resan, som jag har skrivit lite om här.