Det är alldeles mörkt – och stilla. Grodornas frenetiska klonkande, flodhästarnas brölande, lejonens rytande och hyenornas skrattande har alla tystnat för natten. Gryningen är nära, endast en handfull fåglar har vaknat till liv och sjunger en spröd trudelutt från ett av träden utanför tältet.
Det sägs att en skorpion kan vara ruskigt långsint om den någon gång skulle behöva vara det... För ett år sedan hade jag en helt surrealistisk, fnissig, galen och brutalt förnedrande ärlig upplevelse med en affärsinnehavare (och hans andra kunder) på Mombasa Spice Market (som går att läsa om här).
När jag var runt femton, upptäckte jag Karen Blixen. Jag slukade de flesta av hennes böcker och berättelser, klädde mig i vida linnebyxor och vit skrynklig skjorta. Fantiserade om att jag nog måste ha varit henne i mitt förra liv. Blev som helt uppslukad.
Stockholm > (Cairo) > Addis Ababa > Mombasa > Ukunda.
Nästan tusen mil rakt söderut ligger Kinondo Kwetu – en mycket ovanlig plats. Inte bara för att det är så vackert att det nästan gör ont i hjärtat, utan också för att det finns en sådan känsla för detaljer i precis allt. Här rusar du inte ut i gryningen för att norpa bästa solstolen, det finns stolar så det räcker och blir över åt alla. Istället häller du upp en kopp rykande färskt ingefärste och går ner till strandkanten, följer ett gäng virriga krabbor med blicken, och ser solen sakta vandra upp och bli till ett enda stort hav av gulrosa skimmer.
