Blogg listad p Bloggtoppen.se
fbinstagrampinteresttwitterlinkedinspotify

IMG 1111

 Tisdag 7 januari 2014

Som jag har längtat.

2013 var inget år, det var en siffra och en dimmig lång transportsträcka.
2014 är varken en siffra eller ett år, det är ett liv som kommer åter.

I ett år har denna bilden varit mitt allt. Det må vara en bild som ser allt annat än speciell ut, men för mig betyder den allt, och kommer alltid att göra det. Den står för kamp, målmedvetenhet, styrka, envishet, sorg, djupaste förtvilan, hopp, lycka, längtan, drömmar – ja, allt. Den har varit det första jag tänkt på när jag vaknat, och det sista jag tänkt på innan jag somnat. Jag har andats, ätit och levt den här bilden i exakt trehundrasextiofem dagar. Och det ska gudarna veta att det har varit många gånger jag tvivlat på att det skulle kunna bli av, att det någonsin skulle kunna bli av. För det här är faktiskt första gången jag har kunnat lyfta upp min dotter i famnen, greppa tag om hennes starka lilla rygg och (om än försiktigt) snurra henne ett varv. 

Så kära dotter; för exakt ett år sedan, på exakt den här platsen vid solnedgången i Shimba Hills, lovade jag dig den här snurren. Jag lovade dig att vi skulle åka tillbaka ett år senare, till samma plats, och att jag då skulle vara så frisk att jag kunde lyfta upp dig i min famn, så som jag aldrig har kunnat göra i hela ditt liv. Jag tittade allvarsamt in i dina blåguldiga ögon och lovade dig det, och jag såg att du inte för en sekund trodde på någonting av det du hörde. För, varför skulle du det? Jag hade ju varit sjuk i hela ditt liv och hela tiden sagt att "nästa vecka, älskade unge; då blir det bättre ska du se". Varför skulle det då nu helt plötsligt kunna hända? Men jag visste, att det kunde inte gå så mycket djupare än vad det redan var. Jag visste att antingen går allt käpp rätt åt helvete eller så blir det bra på riktigt. Det fanns liksom inga andra alternativ och spela med längre.

Och det var verkligen med minsta möjliga marginal vi fixade det, för det var inte förrän veckorna innan vi skulle åka ner, som jag faktiskt fick lov att börja träna mig ur den där jävla fetkorsetten och försiktigt börja belasta ryggen igen. Men nu du, nu ska vi snurra. I oändlighet. Det lovar jag dig – av hela mitt hjärta.

Och nu då?
Jag har en målbild kvar på den här resan och den innefattar den här magiska platsen, ett gäng stighudar och tre väldigt starka människor – men det tar vi nästa vinter. Nån måtta får det väl allt vara.

Jag har också kommit några steg närmare vad jag vill jobba med framöver. Jag har fått sålt en hel drös av mina prismapraliner, jag har blivit nominerad till stora Matbloggspriset i år igen, och denna gång i kategorin "Bästa Foto" och ingen kunde väl bli pinnigare än jag och min mobiltelefon över det. En gammal dröm har gått i uppfyllelse; jag har fått gå ombord på Orientexpressen och plåta varenda litet skrymsle på detta fantastiska tåg. Jag har haft möjlighet att reflektera och fundera, blivit klok som en bok och allmänbildad som en tok. Jag har dammsugit Kunskapskanalens alla program och lärt mig massor om allt från det gamla bysantinska riket till hur multinationella företag som Starbucks jobbar och tjänar sina pengar. Jag har också lyckats komma över hela förundersökningen kring Assange-målet och lusläst varenda rad och hittat både utropstecken och frågetecken. Jag har investerat i några Kiva-projekt till i Östafrika som står mig varmt om hjärtat – och jag har insett att världen behöver en blandning av både utbildning och skola samt kultur och musik för att växa och utvecklas.

Och till dig som läser min blogg:
Tack för att du finns. Du både betyder och har betytt oändligt mycket under denna resan, för jag kan nästan säkert säga att jag hade blivit tokig om jag inte haft någonting att få lov att skingra mina tankar och händer med. Att få skriva och plåta och för några korta stunder få känna mig som en "vanlig" människa, det har varit både en livlina och en inspirationskälla. Nu är det så dags för nästa steg i mitt liv. Nu ska jag samla ihop mig, skriva ett gäng to-do-listor och börja jobba så smått igen. Och bloggen hänger såklart med, i vilken rikting allt än tar. Det kan jag lova.

De allra varmaste (och lyckligaste) hälsningar
/Sofija.

 

 Om du nu undrar vad i hela fridens liljor det är jag svamlar om i detta inlägget, så finns det lite mer att läsa både här, här, här och kanske även här.

 

musik spotify v2 Ane Brun: Lift me (live) (2011) 

 
 
 
 
 
 
0
0
0
s2smodern
Kenya
Torsdag 18 januari 2018

Igen.

Solens allra första strålar letar sig in genom jalusierna och träffar skoningslöst mitt vinterbleka ansikte. Jag drar försiktigt undan myggnätet, sätter fötterna på det varma stengolvet och sträcker mig sakta efter morgonrocken. Försöker öppna den stora tunga trädörren så långsamt jag bara kan så jag inte väcker någon annan, och går sedan bort till det lilla bordet där termosar med nybyggt kenyanskt kaffe och hemmagjort rykande hett ingefärsté står. Häller upp mig en kopp och känner så äntligen den där mjuka sanden under fotsulorna...
Kenya
Fredag 4 mars 2016

Sjuhundra mil, nästan rakt söderut.

Det är alldeles mörkt – och stilla. Grodornas frenetiska klonkande, flodhästarnas brölande, lejonens rytande och hyenornas skrattande har alla tystnat för natten. Gryningen är nära, endast en handfull fåglar har vaknat till liv och sjunger en spröd trudelutt från ett av träden utanför tältet. 
Kenya
  Torsdag 9 januari 2014

Do You remember me, Mr. Spicy?

Det sägs att en skorpion kan vara ruskigt långsint om den någon gång skulle behöva vara det... För ett år sedan hade jag en helt surrealistisk, fnissig, galen och brutalt förnedrande ärlig upplevelse med en affärsinnehavare (och hans andra kunder) på Mombasa Spice Market (som går att läsa om här).
Kenya
Måndag 18 mars 2013

Ingefära, peppar, kardemumma, nejlika, saffransrot, kanel, berbere, dukka, muskot...

Det var tjugo år sedan jag var i Mombasa sist. Tjugo år sedan jag gick runt i detta myller av människor, färger, vackert snidade trädörrar, tyger, mat, kryddor och dofter. Staden som har varit handelsplats sedan 1100-talet. Östafrika möter Främre Orienten, Asien och Portugal, och i de vindlande små gränderna ligger kyrkorna sida vid sida med moskeér, synagogor och små hinduiska tempel. Böneutroparnas röster blandas med Hare Krishnas spröda små klockklanger och barnatjut från en liten fotbollsmatch.
Kenya
Tisdag 22 januari 2013

"Man behöver bara leva de stunder man vill."

När jag var runt femton, upptäckte jag Karen Blixen. Jag slukade de flesta av hennes böcker och berättelser, klädde mig i vida linnebyxor och vit skrynklig skjorta. Fantiserade om att jag nog måste ha varit henne i mitt förra liv. Blev som helt uppslukad.
Kenya
Fredag 11 januari 2013

Stockholm > (Cairo) > Addis Ababa > Mombasa > Ukunda.

Nästan tusen mil rakt söderut ligger Kinondo Kwetu – en mycket ovanlig plats. Inte bara för att det är så vackert att det nästan gör ont i hjärtat, utan också för att det finns en sådan känsla för detaljer i precis allt. Här rusar du inte ut i gryningen för att norpa bästa solstolen, det finns stolar så det räcker och blir över åt alla. Istället häller du upp en kopp rykande färskt ingefärste och går ner till strandkanten, följer ett gäng virriga krabbor med blicken, och ser solen sakta vandra upp och bli till ett enda stort hav av gulrosa skimmer.