Blogg listad p Bloggtoppen.se
fbinstagrampinteresttwitterlinkedinspotify

Monte Rosa, Air Zermatt, Inselspital, Bern, Peo Strindlund, Diego Lareida, Annette Jaggi, 2003, 15th of february, I huvudet på Elvaelva

Monte Rosa, Air Zermatt, Inselspital, Bern, Peo Strindlund, Diego Lareida, Annette Jaggi, 2003, 15th of february, I huvudet på Elvaelva

Inselspital, Bern 2003-02-15

IMG 6210

Monte Rosa, Air Zermatt, Inselspital, Bern, Peo Strindlund, Diego Lareida, Annette Jaggi, 2003, 15th of february, I huvudet på Elvaelva

Fredag 15 februari 2003-2013

Tänk att tio år kan gå så långsamt, och samtidigt så rysligt fort.

Det här är den allra vackraste bild jag tagit. Nu sätter du kanske kaffet i vrångstrupen och undrar varför i hela fridens liljor jag lägger upp såna här halvmakabra bilder. För det är såklart inte de två första bilderna jag syftar på – utan den allra sista.

Det här är berättelsen om mannen som dog i en helikopter över Monte Rosa-massivet den 15 februari 2003. Han, som på den tiden hade sina två små grabbar väntandes där hemma, och brevid sig där uppe på berget – en alldeles nybliven fru. Men han ville liksom inte gå med på att dö. Han gav helt enkelt blanka faen i det, och lät hjärtat börja slå igen så där som det bara gör på film.

För det handlade om så små och ynka marginaler – längs hela den resan. Hade det inte varit så fruktansvärt kallt nere i glaciärsprickan där han hamnade, hade han aldrig överlevt. Hade Diego från räddningsteamet aldrig tjatat om att försöka, försöka, försöka slå ner den där tuben i halsen på honom en endaste gång till, så att de kunde frigöra luftvägarna, då hade han aldrig fixat det. Hade han aldrig hamnat på Inselspital i Bern och blivit omhändertagen av Annette, Barbara och alla andra där under en månad – då hade han aldrig fixat det. Men det viktigaste av allt; hade det inte varit för att han var – och är – då hade han aldrig, aldrig fixat det.

Det blev så tydligt, när läkaren kom ut från operationssalen för att berätta. Han viftade in mig i ett litet sterilt vitt rum, och stängde dörren. På det skrangliga bordet i mitten av rummet stod symboliskt en låda näsdukar och bara väntade på att bli använda. Det var allvar nu, riktigt allvar.
– Vi vet inte om vi klarar honom, sa han med spänd röst och tittade mig rakt i ögonen. Och om vi gör det, vet vi inte heller vad han kommer att vakna upp till.

De gav honom 5% chans att överleva. 5 av 100. Och jag jublade.
För då, då visste jag att han aldrig, aldrig skulle låta de där ynka fem procenten gå förbi. Jag visste att han skulle greppa tag i dem och bara köra. Men det visste såklart inte läkaren, så han skällde ut mig.

Det är alltså den där mannen och hans grabbar på bilden. Då hade det gått lite drygt ett år efter olyckan och vi satt hemma i trädgården en varm sommardag. Plåstret skvallrar om att det bara var några dagar sedan en av de där otaliga operationerna, och på något märkligt sätt hade det där nu blivit en del av vår vardag. Han såg ut så där emellanåt – med blodiga bandage och mörbultad kropp och ansikte. Och det är precis det där som gör att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tittar på bilden. För mitt i allt det där tunga, glittrar det till i ögonen på dem alla tre – med både bus, värme och kärlek.

Så, idag är det din dag, Peo.
För att det nu på pricken är tio år sen det där hände, och för att du är den du är. Idag ska vi servera dig Nutella till frukost, Nutella till lunch, Nutella till middag och kanske däremellan också lite pitepalt och några koppar rykande varm italiensk choklad. Puss på dig!
 
/s, g, o & a.

 

musik Savage Garden: Truly, madly, deeply (1991)

 
 
 
 
 
 
0
0
0
s2smodern
Schweiz
Tisdag 31 juli 2012

En sällsam upplevelse, på en mycket sällsam plats.

Vi har packat bilen och kört söderut. Dundrat genom Tyskland i piskande hällregn och fått klistermärke på bilens framruta vid gränsen in till Schweiz. Det är sommarlov och vi är äntligen på väg. I Kandersteg ställer vi bilen på tåget och åker rakt genom berget. På andra sidan lyser solen och längs slingriga serpentinvägar trängs försäljarna med sina berömda Valais-aprikoser. Upp till höger ligger vackra Zermatt, men vi tar sikte lite längre bort, mot Simplonpasset och Italien.
Schweiz
Torsdag 28 april 2011

Whitepod – så nära himlen du kan komma.

Det är egentligen inte förrän du väl står där i mörkret, i skenet från pannlampan, fumligt letandes efter tändstickorna som skulle-ligga-här-någonstans-på-bordet, som det faktiskt slår dig. Det här är helt otroligt. Utanför är det beckmörkt och knäpptyst, och hittar du inte de förbannade tändstickorna snart, så blir det även hälsovådligt kallt. Men på något sätt är detta nog ändå en av de större upplevelserna. Det är helt magiskt. Och, utsikten på morgonen, efter att dimman har lättat, slår allt.