Blogg listad p Bloggtoppen.se
fbinstagrampinteresttwitterlinkedinspotify

IMG 3458

IMG 3456

IMG 3457

Tisdag 18 juni 2013

2013-05-23.

Det är alldeles tyst runt omkring mig, och jag har fått vakna upp. Jag provar att vifta på tårna. Försöker försiktigt flytta benen en smula i sidled och inser att kroppen är med mig. Ett tramsigt leende sprider sig över hela mitt ansikte, och det enda ordet som dyker upp i mitt huvud är: Frid. Äntligen. Det är över nu. Nu börjar det. 

Brevid mig i sängen ligger påsen med alla skruvar som tagits ut ur kroppen. De skruvarna som har varit lösa och skramlat runt där inne i ryggen i mer än ett år. Det som aldrig i livet skulle kunna hända, eftersom skruvhelvetarna är gjorda av titan och ungefär 8 mm tjocka. Det går inte ens att rubba dem hur mycket man än försöker. De skruvarna har alltså brutits rakt av inne i min rygg, bara av kraften som har blir av att jag försökt stå och gå. Och detta var då för andra gången det hände.

 

Vad var det som hände, egentligen?

Jag har alltid varit svag i ländryggen, alltid fått kramp efter att jag har rört på mig. Jag har trott att det var för att jag använt "fel skor" eller "varit för otränad" eller "vad faen som helst". När jag blev gravid för sju år sedan blev det värre. Jag gick till läkaren och sa att det kändes som något var löst där inne, och fick veta att det var foglossningar. Det får alla och det är bara att bita ihop. Sen blev det värre. Jag kunde inte vända på mig, om jag låg i sängen. Det var som om halva kroppen inte följde med, så jag fick hjälpa till med armarna.

Jag gick till ny läkare. Fick veta att jag hade "duktig flicka-syndrom". Du får allt ta och tagga ner lite. Inte vara så ambitiös. Inte engagera dig i allting. Jaha. Jag gick till ny läkare, fick veta att jag antagligen hade reumatisk värk eftersom hela kroppen skrek av inflammation. Jag fick tabletter och tappade halva håret, men det kändes allt lite bättre eftersom svullnaden la sig – ett tag. Sen träffade jag ny läkare, fick veta att jag skulle remitteras till Smärtkliniken och lära mig leva med min smärta. Jag fick fylla i ett gäng papper och rita in var någonstans på kroppen jag hade ont, och insåg att det där är helt fel väg. Det är något annat, jag vet det. Jag känner det. Varför kan jag inte få någon att förstå? Efter tre år fick jag äntligen träffa en läkare som tyckte det kunde vara en idé att faktiskt röntga min rygg. 

När vi tittade på röntgenplåtarna blev min första fråga: Vad gör de där tre kotorna där borta, och varför är de sönder? Min rygg var alltså bruten, rakt av. Jag kommer ihåg att läkaren undrade hur jag överhuvudtaget kunde stå upp och jag kunde bara hålla med. Jag grät hela vägen hem. Inte av sorg, utan av ren och skär lycka. Det var något som var fel, på riktigt! Jag hade inte inbillat mig allting. Jag hade inte överdrivit. Jag var inte gnällig.

Sen gick allt fort. Det blev operation, in med ett gäng skruvar och stag och jag var lycklig. Efter en månad kändes det som om det började gå åt fel håll. Det gjorde bara mer och mer ont, så fort jag rörde mig. Min omgivning tyckte att jag skulle tagga ner lite, inte vara så ambitiös, inte så driven. Och jag slets mellan hopp och förtvivlan. Det spelade ingen roll om jag vilade eller rörde på mig, tränade eller slöade, åt rätt eller fel, sov eller var vaken. Det blev bara sämre. Men, så skulle det ju inte bli? 

Efter ett halvår kommer jag tillbaka på återbesök och röntgen hos min operationsläkare. Han frågar hur det är, och vrider sakta datorskärmen så att även jag ser. Jag stirrar på röntgenbilden, och fäster blicken på en skruv på nästan en decimeter som pekar åt helt fel håll, och som inte sitter fast i resten av konstruktionen. Vad är det där? frågar jag. Och jag ser att han famlar med blicken. Det där kan inte hända. Och det där har aldrig någonsin hänt tidigare, fick jag veta.

Ny operation. Nya stag, skruvar och bultar och en liten doggy bag hem med allt löst bråte som hade kapsejsat där inne. Sen kändes det bra. Ett år ungefär. Sen la kroppen av, helt. Jag svullnade upp som en Michelingubbe. Blev så trött så att jag kunde somna när jag borstade tänderna. Låg och grät i soffan innan jag skulle ner och hämta dottern på förskolan, för jag förstod inte i min vildaste fantasi hur jag skulle kunna ta mig ner de femhundra metrarna, och för den delen sedan kunna ta oss båda hemåt igen. Sommaren var som ett töcken, och jag trodde att nu har jag gått och blivit tokig. Det hade kanske varit lite för mycket med allt, den senaste tiden? Det här kanske bara var kroppens sätt att tala om att jag skulle tagga ner lite, ta det lite lugnare, inte vara så ambitiös, inte så driven?

Gick till läkaren och fick veta att njure, lever och binjurar nästan hade slutat fungera och att blodcirkulationen gick på sparlåga. Hamnade plötsligt på sjukhus i tre veckor. När de började få ordning på kroppen började ryggen skramla. Jag kunde helt plötsligt inte längre stå upp av mig själv. Kroppen gav vika och trillade ihop, och jag fick hålla mig i väggar och möbler för att kunna stå upprätt.

Nytt återbesök hos operationsläkaren, och hans ögon avslöjade honom långt innan jag fick titta på röntgenplåtarna. Denna gången var det inte en skruv som hade lossnat, det var två skruvar som hade knäckts rakt av, och en hel metallkonstruktion som hade gett vika och havererat där inne. Och det var det som hade gjort att kroppen låst sig i chock och att organen slogs ut. Det gick inte att operara just då, för jag var i för dåligt skick. Istället fick jag en en korsett i hårdplast att ha på mig dygnet runt, som avlastning, för att kroppen skulle bli tillräckligt stark för ny operation. 

 

Så, för några veckor sedan blev det operation #3.

Ut med allt löst och söndrigt metall igen, och in med grövre skruvar och stag, transplantering av ben för att kila in mellan kotorna, urfräsning av bäckenben för att sänka ner en massa metallkonstruktion där också (för nu, nu ska vi få skiten att sitta fast!) och på med fetkorsetten dygnet runt. De senaste veckorna har varit som ett töcken. Jag har aldrig, aldrig, aldrig i hela mitt liv varit så dålig. Jag har aldrig haft så ont, och framförallt aldrig, aldrig ätit så mycket tabletter. Men, det börjar lätta nu. Tabletterna fasas ut, och jag kan gå några meter. Det är en lång resa framöver, jag inser det. Fram till och med september får jag inte göra något annat än att gå korta sträckor, ingen som helst rehab eller träning. Sen ska ryggen röntgas, och tummar ska hållas för benåterbildning. Sen blir det nästa steg.

Jag är stark, jag vet det. Och jag vet att allt kommer att bli bra, någon gång. Men, jag har ju inte heller varit ensam om den här resan. Där finns en liten familj som har funnits vid min sida, tagit alla smällar, stått frustrerade vid sidan om, fått begränsa sig, försaka och känna fullständig maktlöshet och stress. Jag vet inte hur i hela livet jag ska kunna återgälda er all den omtanken, men jag inser att utan er hade jag aldrig, aldrig fixat det. Bara så ni vet. Och i vinter Anna, då gör vi den där snurren på den där platsen,  det vill jag lova dig.

 

musik Lune: Leave the world behind (2013)

 
 
 
 
 
 
0
0
0
s2smodern
Sverige
        Tisdag 13 maj 2014

Inte så mycket att säga egentligen.

Men, jag älskar det här landskapet.
Sverige
Måndag 15 april 2013

Venice Simplon-Orient-Express goes Stockholm.

För ungefär ett år sedan fick jag av en slump reda på att det mytomspunna Venice Simplon-Orient-Express VSOE för första gången skulle anlända till Skandinavien – och Stockholm. Och jag började med en gång fundera över hur i hela fridens liljor jag skulle göra för att få gå ombord och se allt det där vackra, som jag tidigare bara sett på film. Så, jag tog mod till mig och skickade dem ett mail och frågade om det möjligtvis fanns minsta lilla yttepytte-chans att jag skulle kunna få plåta och skriva lite. Sen väntade jag. Och väntade.
Sverige
Onsdag 27 februari 2013

Femtio nyanser av blått i vinterskrud.

En liten bit nordväst om Åre, ligger ett klassiskt – och ändå kanske lite glömt – utflyktsmål.Tännforsen är Sveriges största vattenfall och binder samman sjöarna Tännsjön och Östra Noren. Under försommaren dundrar här ner massor av skummande vatten, men nu i vintertider är vattenflödet desto mer stilla och klär istället in hela fallet i ett magiskt istäcke. 
Sverige
1:a advent 2012

När sommarens alla badgäster för länge sedan har åkt hem.

Ett blått skimmer omsluter den lilla byn vid havet. Allt är stilla och det enda som hörs är några måsars gälla skri i fjärran och ljudet från en trimmad moppes olagliga färd längs landsvägen. På stranden är det bara vi så långt ögat kan nå.
Sverige
Fredag 14 september 2012

Ett dygns sällsam naturupplevelse.

Det hela fick oneklingen ingen vidare bra start. Redan när jag berättade att vi skulle åka upp till Bergslagen, övernatta i en koja mitt ute i djupaste skogen och laga vår mat över öppen eld, började en viss misstänksamhet sprida sig hos mina blivande medresenärer.
Sverige
Söndag 19 augusti 2012

Tvåhundrafyrtiotre trappsteg upp – och lika många ner.

I ett polkagrisrandigt Gränna finns ett rart litet kafé med vida berömda räkmackor. Det krävs dock lite av dig som gäst, för att du ska få sätta tänderna i den där mackan (ja, jag vet – man kan ta bilen upp, men det är liksom vägen som är mödan värd).
Sverige
Söndag 22 juli 2012

Kulturhistoriskt utflyktsmål vid Råån.

I Vallåkra, bara några kilometer söder om Helsinborg, förvaltas ömsint ett svenskt kulturarv. Sedan 1864 har det här hämtats lera från den egna tomten för att sedan skapa de mest fantastiska brunskimrande krukor, fat, tallrikar, skålar, krus och koppar. Vart och ett av godsen är sig själv unikt, de är alla drejade för hand och signerade av fabrikens drejare för att slutligen brännas i den stora kolugnen mitt i huset.
Sverige
Torsdag 10 maj 2012

Två fucking airplanes, en golvad kvinna och en faluröd italiensk kåk.

Några mil söder om Jönköping längs E4:an, ligger konst- och designmuseet Vandalorum i lilla Värnamo. Här fick för tjugofem år sedan möbelproducenten Sven Lundh (Källemo) idén till ett museum. Sen tog det sina modiga år av vindlande turer med finansiärer, kritikers förfasande, statligta kulturpengar och såklart ett gäng eldsjälars aldrig sinande engagemang och drivkraft – innan så museet äntligen kunde öppnas förra sommaren. 
Sverige
Söndag 22 april 2012

Femhundrasjuttiofyra meter rakt ut i havet.

Och i horisonten anas silhuetterna av både Turning Torso och Øresundsbron. En liten bit norrut längs kusten från Malmö ligger en av Sveriges längsta badbryggor med tillhörande kallbadhus och restaurang. Bjärreds Saltsjöbad stod klart 2004 med Oliver Lühr som ansvarig arkitekt. Och ja, det finns en anledning till att bryggan är en halv kilometer rakt ut i vattnet. Det är långgrunt – mycket långgrunt för att vara exakt.
Sverige
Onsdag 7 december 2011

Tidig vintermorgon i Stockholms äldsta kvarter.

Historiens vingslag omsluter slingrande kullerstensgator med namn som Köpmangatan, Tyska Stallplan, Prästgatan, Mårten Trotzigs gränd, Bollhusgränd, Trångsund, Brända tomten, Didrik Ficks gränd, Tyska Brinken, Österlånggatan, Drakens gränd, Södra Bankogränd och Skeppsbron.
Sverige
Tisdag 4 oktober 2011

Tjugo minuter rakt västerut med grönaste tuben.

Nästan hundra hektar naturreservat – mitt i centrala stor-stockholm. Judarskogen är som en klorofyllstinn lunga för naturtörstande västerortsbor. Här finns allt från salamanderdammar, Mattisskogsmiljöer, De Geermoräner, öppna ängar och i mitten av allt en sjö.
Sverige
Måndag 15 augusti 2011

Saker är sannerligen inte alltid vad de ger sken av att vara. 

Bakom denna något skamfilade fasad döljer sig sedan tio år tillbaka en riktig pralin. Mellan Eslöv och Höör och mitt i hjärtat av Skåne, finns lilla Billinge. Här finns en väg, några hus, en antikaffär, ett spettekaksbageri och mitt i korsningen... ett konditori. Det här är dock inget vanligt konditori.
Sverige
Torsdag 11 augusti 2011

Haväng.

En dag i slutet av sommaren, precis innan regnet kom. Haväng, Verkeåns naturreservat, Österlen, Skåne.
Sverige
Måndag 4 juli 2011

Rosenhill Café & Ogräs på Ekerö.

En halvtimmes bilfärd från vår kungliga hufvudstad har året stannat vid 1975. Vi som växte upp med hälsosamma fikonbullar, vegetariska korvar, det stora kollektivet, kampsånger från Nicaragua och egenodlade grödor till långsamhetens lov – vi känner att vi äntligen har hittat hem igen.
Sverige
Onsdag 15 juni 2011

Fabriken Furillen på Gotland.

Betong, grus, sten och ett mäktigt rosaskimrande ljus. Fabriken Furillen är hotell, restaurang, några eremitkojor och en kulturkub. Ta sikte på Lärbro på nordöstra sidan av öjn – och följ sedan de minimalt tydliga skyltarna.