Personligt - I huvudet på Elvaelva

Var sak har sin egen tid – och plats.

2020-01-16T08:00:00+01:00

Torsdag 16 januari 2020

Var sak har uppenbarligen sin egen tid, och sin alldeles egna plats.

Den här bloggen är numera historisk. Nåja, kanske inte 'historisk' som i begreppet 'historisk', utan mer 'historisk' som i ordet 'förbi'. Med det kanske inte sagt att det aldrig kommer att publiceras någonting här mer, men att det just nu inte görs iallafall. Allt som finns här får således förhållas till den tid det författades i, recepten är numera gammal skåpmat, matbilderna någonting en nuförtiden kanske mest fnissar över, men berättelserna – de är fortfarande som de är.

Riktningen har nu ändrats från att jobba med kommunikation till att sitta med näsan i böcker och nördiga arkiv. Vem kunde väl ana det? Jag själv egentligen, om jag bara hade tänkt tanken lite klarare och lite smartare så hade jag kommit på detta redan för tio år sedan. Men samtidigt var jag kanske tvungen att låta det få ta den tiden det tog, för att på riktigt begripa.

Så, nu är företaget sålt och jag studerar för första gången i mitt liv på universitetet, och nej... jag är inte yngst i klassen... Nu är det ämnet Historia som gäller, och målbilden är att få förmånen att jobba som historielärare på högstadiet och samtidigt kunna forska och skriva bok.

Vill du följa mina berättelser och bilder längs vägen, så finns jag fortfarande här: @toreboan

Depeche Mode: Home (1997)

Cono Sur-final i Paris

2016-01-25T21:17:00+01:00

Måndag 25 januari 2016

Fredagen den 13:e november i Paris.

En något sen berättelse om både segeryra och sorgligheter.

En efterlängtad snurr

2014-01-07T08:45:00+01:00

Tisdag 7 januari 2014

Som jag har längtat.

2013 var inget år, det var en siffra och en dimmig lång transportsträcka.
2014 är varken en siffra eller ett år, det är ett liv som kommer åter.

Det här håvetet

2013-06-18T10:37:00+02:00

Tisdag 18 juni 2013

2013-05-23.

Det är alldeles tyst runt omkring mig, och jag har fått vakna upp. Jag provar att vifta på tårna. Försöker försiktigt flytta benen en smula i sidled och inser att kroppen är med mig. Ett tramsigt leende sprider sig över hela mitt ansikte, och det enda ordet som dyker upp i mitt huvud är: Frid. Äntligen. Det är över nu. Nu börjar det.

Falsterbo

2013-04-09T08:25:00+02:00

Tisdag 9 april 2013

Att sätta ord på en längtan.

Det slår aldrig fel. När E4:an svänger rakt söderut och Glumslövs backar, sundet och Ven dyker upp på min högra sida. Det är då den slår till. Hemlängtan.

20030215

2013-02-15T07:42:00+01:00

Fredag 15 februari 2003-2013

Tänk att tio år kan gå så långsamt, och samtidigt så rysligt fort.

Det här är den allra vackraste bild jag tagit. Nu sätter du kanske kaffet i vrångstrupen och undrar varför i hela fridens liljor jag lägger upp såna här halvmakabra bilder. För det är såklart inte de två första bilderna jag syftar på – utan den allra sista.

Ytterjärna

2012-10-11T07:52:00+02:00

Torsdag 11 oktober 2012

Enklast vore väl om jag bara kunde låta bilderna få tala för sig själv.

Fast å andra sidan är det att göra det lite för enkelt för mig. I vilket fall som helst så fick jag förmånen att tillbringa tre veckor i september i den här miljön – på ett helt fantastiskt sjukhus i Ytterjärna. Kroppen hade fullständigt rasat efter år med bruten rygg, operationer med mängder av metallskrot som tryckts in och skruvar som lossnat hit och dit. Och så var det den där olyckan också, där uppe på glaciären vid Monte Rosa, för snart tio år sedan. Den som förändrade hela vårt liv, då mannen min balanserade på den sköraste av alla trådar innan livet så sakteliga vände tillbaka igen. Den resan, som jag har skrivit lite om här.