Måndag 25 januari 2016

Fredagen den 13:e november i Paris.

En något sen berättelse om både segeryra och sorgligheter.

I höstas var jag ju med i en matrecept-tävling som anordnades av den chilenska vinleverantören Cono Sur. Jag hade hittat på recept, provlagat, plåtat och skickat in mitt bidrag till juryn. Och sen gick jag ju och vann den där svenska deltävlingen, vilket innebar att jag fick ta med mig en kompis och åka ner till Paris och tävla om den där resan till Chile tillsammans med de andra ländernas finalister.

Så, i november var det så dags att packa väskan med allehanda rekvisita och möta upp min namne Fia samt Li och Carina från Spring Wine på Arlanda för vidare färd till Paris. På själva tävlingsdagen åkte vi sen alla ut i gemensam trupp till matstudion, vi fick tilldelat oss våra köksplatser, förkläden och de ytterst klädsamma kockmössorna...

Jag hade förberett mig som en galning där hemma. Provlagat maten i egna köket. Provlagat i annat kök. Provlagat till massor av människor. Provlagat till få. Provlagat under tidspress. Provlagat med all-tid-i-världen-upplägg. Provlagat med fel ingredienser (nej, det blir inte gott att ersätta rödvinsvinäger med balsamvinäger till såsen... lovar). Provlagat med ikke fungerande teknik och verktyg. Funderat på vilka de svaga punkterna kunde vara i de olika momenten, försökt klura ut alla saker som skulle kunna gå fel och skrivit sjukt detaljerade 'att-göra'-listor och klockat precis varje delmoment. Med andra ord; nu skulle jag inte kunna skylla på någonting mer än mig själv, om det gick käpp rätt åt fanders med matlagningen iallafall. 

Så här såg mitt tävlingsupplägg ut:

Förbereda:
Kolla att alla ingredienser finns i köket (10 min)
Gör marinad och lägg i köttet (10 min)
Kolla så att ingredienserna är 'rumsvarma' (tex. ägg, smör & sånt)
Skiva potatisen och lägg i olivolja (20 min)
Sätt på ugnen (200°)
Skär alla grönsakerna (bönor, svamp, lök...), riv parmesan, hacka persilja (30 min)
Rosta sesamfrö (om inte mina medhavda får användas...)
Bryn köttet i stekpanna och ställ åt sidan för att vila (10 min)
Grilla potatisen "nästan-klara" och ställ åt sidan (20 min)
Gör bearnaisesås (20 min)
Förkoka bönor och lägg i iskallt vatten (10 min)

Servera (30 minuter innan sluttid):
Sätt in köttet i ugnen (175°, ca. 20 min)
Sätt i potatisen i ugnen (när köttet tas ut för att vila)
Stek grönsakerna
Skär upp köttet
Blanda potatis med parmesan och persilja
Lägg upp och servera
*andas*

Vi tävlande skulle presentera våra bidrag på två tallrikar; en tallrik som skulle stå till fotografering, och en tallrik vars innehåll skulle smakas av juryn. Vi skulle bli bedömda i både hur maten presenterades, hur den hade tillagats, samt (viktigast av allt) hur det funkade tillsammans med det vinet vi hade valt ut till våra respektive rätter. Jag hade redan bestämt mig för hemma att jag inte skulle presentera min mat på en 'vanlig' tallrik, så jag hade släpat med mig en liten gjutjärnsstekpanna och rostfri bunke lånad från Astrids Kök (tacktack!), skärbräda, smörpapper med fint tryck på, såsskål, mormors hemvävda linneservett och en bit folklore-snöre att knyta så där lite arty runt någon detalj i sista sekund... eller nåt. Det fick bära eller brista, tänkte jag.

När väl maten var upplagd och överlämnad till juryn, stod jag där som ett svettblankt fjån med alldeles tom blick. Hade det hänt några missöden längs vägen? Nej, tror inte det. Hade det blivit gott? Ingen som helst aning (hade inte provsmakat något längs vägen insåg jag...). Kunde jag ha chans att vinna? Ingen som helst aning, där heller. Det enda jag visste var att jag åtminstone hade gjort det så bra som jag kunde. Och, att maten låg upplagd ungefär nästan som jag hade tänkt mig.

Efter tävlingen åkte vi tillbaka till hotellet en stund, innan det var dags att svira om till glammig galamiddag med prisutdelning på hemlig plats. Vi blev hämtade av taxi vid hotellet, åkte genom en kvällsglittrande stad. Jag kommer ihåg att jag förbannade mig själv en smula, för att jag kan så lite om den här staden. Vi åkte ju förbi än den ena vackra byggnaden efter den andra, och det gjorde ont att erkänna att jag inte hade koll på någonting vi åkte förbi. Vad var det där för vacker byggnad? Är det ett museum eller ett bostadshus? Kan någon verkligen få lov att bo så fint? Så vacker gatubelysning är! Är de kvar sedan lång tid tillbaka, eller är det nytillverkade lyktor? Så magiskt broarna var ljussatta, och alla dessa träd längs Seine. Så fint. Och så pampigt.

Vår taxi stannade precis nedanför Eiffeltornet och vi fick kliva ombord på en väntande båt. Där blev det mingel och finmiddag med fantastiska viner i väntan på prisutdelningen. Vi åkte i sakta mak längs floden, tog massor av bilder på det där tornet som vid ett speciellt klockslag förvandlades till världens största discoboll. Vi babblade, bubblade och skrattade.

Vid 22-tiden började jag höra några helikoptrar hovra precis ovanför oss. Gatan längs andra sidan av floden fylldes av utryckningsfordon med sirenerna påslagna, som körde förbi i rasande fart. Jag räknade dem 1, 2, 3, 4... 19, 20... Finns det så många utryckningsfordon på ett och samma ställe?... hann jag tänka... 21... 22... Jag kommer ihåg att jag och Fia tittade på varandra. Sen tittade vi på våra telefoner. Nyhetsflashar om bombattentat vid en fotbollsmatch, och vi tänkte att det var väl någon huligandrabbning. Vi räknade till fler utryckningsfordon utanför våra båtfönster... och hörde fler helikoptrar. Plötsligt small det. Eller, inbillade vi oss?

Och sen var det prisutdelning, och jag vann.

Vi tittade på våra telefoner igen, och läste om attentatet mot Bacalan. Det här är på riktigt nu. Vi läste om bombhot mot både Louvren och Centre Pompidou, om självmordsbombare som utlöst bomber vid barer och restauranger. Och då började det så smått sjunka in. Där satt vi, mitt på Seine. I en båt, och firade. Vi var som mitt i allt ihop, men ändå så långt borta.

Vi fick besked att vi skulle vara kvar med båten där ute på floden så länge, och inväntade ytterligare information. Vid halv två-tiden på natten kunde vi åka tillbaka till vårt hotell, förbi gator fyllda med människor som chockade stod och höll om varandra, förbi vägspärrar, förbi fransk polis med dragna vapen, förbi filtar på marken. Vi åkte förbi allt det där, satt rakryggat finklädda, i baksätet på en taxi. Vi tittade ut genom rutorna och såg allt, och ändå kunde vi knappt ta in. Det var fortfarande en känsla av att stå utanför sig själv, att se hela skeendet som på film. 

Väl tillbaka på hotellet ville vi bara packa våra väskor och åka hem. Vi hörde att flyg varken lyfte eller landade, att tåg var inställda och att alla gränser hade stängts. Vi lyckades hitta en taxi som körde oss ut till flygplatsen. Åkte genom ett tomt och kusligt stilla Paris, till en flygplats som sakta, sakta började fyllas till bredden med resenärer som bara ville bort – eller hem. Vi slussades hit och dit, det var nya köer, långa köer, oändliga köer, det var säkerhetskontroller, än fler säkerhetskontroller, människor som gick känsligt på tå. Minsta lilla rörelse eller handling som stack ut, blev till rädsla eller återhållsamt kontrollerad panik.

Och jag, jag kunde inte borsta av mig den där oklädsamma känslan av att på något sätt känna mig som en svikare. Att jag bara skulle åka hem, och bort från det där – för att jag kunde. Hemma hos mig väntade familjen med gåsamiddag och födelsedagsfirande. Och Paris, vaknade upp till något helt, helt annat.

 –––

Tack Cono Sur och Spring Wine & Spirits för ett fantastiskt väl och generöst organiserat arrangemang. Tack för all omsorg längs vägen, alla goa människor jag fått förmånen att få träffa, och allt engagemang – i både stort och smått. Vi ses i Chile till höst!

 –––

Eagles of Death Metal: Save a prayer (2015)