Var sak har uppenbarligen sin egen tid, och sin alldeles egna plats.
Den här bloggen är numera historisk. Nåja, kanske inte 'historisk' som i begreppet 'historisk', utan mer 'historisk' som i ordet 'förbi'. Med det kanske inte sagt att det aldrig kommer att publiceras någonting här mer, men att det just nu inte görs iallafall. Allt som finns här får således förhållas till den tid det författades i, recepten är numera gammal skåpmat, matbilderna någonting en nuförtiden kanske mest fnissar över, men berättelserna – de är fortfarande som de är.
Riktningen har nu ändrats från att jobba med kommunikation till att sitta med näsan i böcker och nördiga arkiv. Vem kunde väl ana det? Jag själv egentligen, om jag bara hade tänkt tanken lite klarare och lite smartare så hade jag kommit på detta redan för tio år sedan. Men samtidigt var jag kanske tvungen att låta det få ta den tiden det tog, för att på riktigt begripa.
Så, nu är företaget sålt och jag studerar för första gången...
Det är alldeles tyst runt omkring mig, och jag har fått vakna upp. Jag provar att vifta på tårna. Försöker försiktigt flytta benen en smula i sidled och inser att kroppen är med mig. Ett tramsigt leende sprider sig över hela mitt ansikte, och det enda ordet som dyker upp i mitt huvud är: Frid. Äntligen. Det är över nu. Nu börjar det.
Det slår aldrig fel. När E4:an svänger rakt söderut och Glumslövs backar, sundet och Ven dyker upp på min högra sida. Det är då den slår till. Hemlängtan.
Tänk att tio år kan gå så långsamt, och samtidigt så rysligt fort.
Det här är den allra vackraste bild jag tagit. Nu sätter du kanske kaffet i vrångstrupen och undrar varför i hela fridens liljor jag lägger upp såna här halvmakabra bilder. För det är såklart inte de två första bilderna jag syftar på – utan den allra sista.
Enklast vore väl om jag bara kunde låta bilderna få tala för sig själv.
Fast å andra sidan är det att göra det lite för enkelt för mig. I vilket fall som helst så fick jag förmånen att tillbringa tre veckor i september i den här miljön – på ett helt fantastiskt sjukhus i Ytterjärna. Kroppen hade fullständigt rasat efter år med bruten rygg, operationer med mängder av metallskrot som tryckts in och skruvar som lossnat hit och dit. Och så var det den där olyckan också, där uppe på glaciären vid Monte Rosa, för snart tio år sedan. Den som förändrade hela vårt liv, då mannen min balanserade på den sköraste av alla trådar innan livet så sakteliga vände tillbaka igen. Den resan, som jag har skrivit lite om här.