En blandning av Italien, Kenya, Danmark och Sverige.
För snart tjugo år sedan flyttade vi in i vårt hus. Det första vi bestämde oss för att göra, var just att renovera badrum och toalett på ovanvåningen. Men, så kom livet emellan, och det var ju ändå inte så himla fult eller illa när allt kom omkring. Däremot var det nånting som skavde – det hela var faktiskt ordentligt opraktisk...
Det är konstigt ibland, vad saker flätas ihop. För en herrans massa år sedan när jag bläddrade i ett nummer av Elle Interiör (som tidningen hette då), stannade mitt öga vid ett alldeles speciellt reportage. Det var någonting med bilderna – och stylingen. Allt liksom kändes 'rätt'. Inte så där tillrättalagt och piffat, utan äkta. Som att tingen fanns där de skulle vara, på något märkligt sätt.
"Och det är som jag såge en gavel stå vit, och ett fönster stå öppet däri, som piano det löd och en munter bit av en visa med fin melodi."
Vi tar bilen norrut, lämnar huvudstaden bakom oss och vindlar slingriga skogsvägar ut mot havet. Efter en kort tur med bilfärjan når vi Yxlan och Barrebo. Längst där ute på stenhällen ligger så huset, med ryggen vänd åt tallar och blåbärsris och verandan blickandes ut mot branta klippor, brygga och den lilla sandstranden.
Orange, grönt, mönstrat, broderat – och så lite naket på det.
Ibland liksom bara vet man alldeles på direkten. Första gången jag träffade Johanna var faktiskt bara för någon månad sen, men det känns ändå som om vi har känt varandra precis hur länge som helst. Det är som om vi är fullständigt synkade långt där inne i hjärna och hjärta, men utåt sett är vi nästan våra diametrala motsatser.
En småstadsidyll bara tjugo minuter från huvudstadens puls.
I ett rödmålat trähus från tidigt 20-tal, bor en liten familj med kreativa själar. Här blandas stilsäkert råa material med ärggrönmålat trä, gamla industrimöbler med udda och finstämda detaljer.
I ett litet tegelhus från sekelskiftet bor en av mina allra äldsta vänner med sin familj. Det var hon som introducerade mig till torta della nonna, grillad mozarella och pizza med tonfisk. Canei och cantucci när det begav sig, vindruvsglass, nyfriterad coccoli och hur en riktigt pasta arrabiata ska smaka.
I en av de drygt femhundra vita funkislådorna i förorten, bor en familj om fyra. Här samsas underbara vita stilleben med fantasifulla och inspirerande DIY-projekt, grafik och origamivikt papper.
I väntan på en flott Castiglioni-lampa får det bli ett Do-It-Yourself-projekt. Bunta ihop en eller flera ljusslingor (beroende på hur stor pendel du vill skapa). Här har vi använt en slinga i svart gummi köpt på Granit för några hundralappar (liknande finns även på tex. Lagerhaus).
Här serveras pärlplattepannkakor, sammetspraliner och luftkaffevatten i det vita tältet. Väskor packas, halsband provas. Riddarna runt det runda bordet tränar stridsteknik med Momiji i dockhusmiljö och bokstäver blir till poetiska ord så som M-a-p-u-t-o och S-u-r-a-b-a-j-a precis innan läggdags.
Lite bredare, lite tjockare, och alldeles underbar!
Tänk vad lite modifiering i proportionerna kan göra stor skillnad. Den klassiska solstolen; den som andas 20-tal, brittisk badort, randiga tyger och halvt ihjälklämda fingrar. Just den stolen har nu fått ett syskon. Helt plötsligt rymmer den två nykära turturduvor, en liten människa på tvären, eller en livsnjutare med plats för svängrum.
Ett klorofyllmättat John Bauer-landskap har flyttat in i duschen.
Tallar, mossa och sten som bär spår av inlandsisen. En högupplöst bild, ett glasmästeri som gör utskrifter på tunn genomskinlig film och laminerar dem mellan två glasskivor (här anlitades Bröderna Anderssons Glasmästeri) och sist – men inte minst – hantverkare som gör en snygg och säker konstruktion för montering av glasskivan. För tungt blir det.