När dottern fyllde tio i höstas, fick hon önska sig en resa som present. Att valet föll på Barcelona var dock inte helt oväntat. Här bor sedan några år tillbaka hennes äldste brorsa och att få tillbringa en långhelg med honom och hans flickvän skulle liksom slå det mesta.
För fyra år sedan skrev jag mina första inlägg till den här bloggen. Jag satt alena i ett rum på just det här hotellet, med fönstret vidöppet, hörde vågorna rulla in mot stranden och skrev det här.
Nästan varje morgon packade vi bilen och for iväg. Färden gick norrut, österut och någon gång rakt söderut. Förbi slätter, väderkvarnar, kullar, slingrande stengärdsgårdar, branta stup och skuggande pinjeträd. Mot nya platser, vyer, vågor, parasoll, stränder och små tavernor. Men alltid, alltid med detta oändligt blåa hav framför oss.
Vi skulle ju inte alls åka till Mallorca, var det tänkt. Men hur mycket vi än försökte hitta "det där" huset att hyra i Italien, så gick vi bet. Vi ville bo i en liten by nära havet, ha en egen trädgård med en pool och ett hus som kändes snällt och var tillräckligt stort för att kunna bjuda in vänner. Som av en slump sökte jag lite håglöst på Mallorca istället. Och fann Rae's hus – och då var det liksom inte mycket mer att fundera över.
Det är precis så underbart som namnet antyder. Efter 40 minuters bilfärd norrut från Palma flygplats, upp i bergen, kommer man till den förhållandevis lilla fiskebyn Puerto de Sóller. Byn är väl mest känd för de pittoreska små tågen Ferrocarril de Sóller från 1913 som fortfarande trafikerar den 5 km korta sträckan mellan Puerto de Sóller och Sóller (på hela 30 minuter), men annars är det strandpromenaden och bergskedjan Tramuntana som vilar som fond i bakgrunden som gör miljön, och så denna bedövande mängd med apelsinlundar överallt.