Det här är en av de allra godaste matiga sallader jag vet. Det är någonting med kombinationen av den söta – nästan marmeladaktiga – löken, den salta och stingsliga osten som får tungan att krylla sig, de lite syrliga kyssebären, och saften från köttet, som sparas och blir till den perfekta dressingen att ringla över.
Grönkål, rödkål, vitkål, surkål, senapskål och inte att förglömma; den lilla brysselkålen. Det är väl bara att inse att brysselkålen inte direkt kvalar in som någon av våra mest populära grönsaker – hur nyttig, bra och fin den än är (titta bara hur den växer!). Men, vi kan väl göra ett försök? Snäääälla.
I väntan på vintern, får det allt bli en höstsallad.
Det är 10° varmt och strålande sol utanför smutsiga fönster, och om tre dagar är det tydligen första advent. Vi håller krampaktigt kvar lite av hösten och serverar en sallad vars inspiration kom till på en oansenlig, men ack så trevlig restaurang på Dean Street i London. Där serverades en variant av carpaccio utan vare sig äpple, bönor eller svamp, men med en senapsvinägrett som lät fantasin skena en smula.