Det här är berättelsen om mannen som dog i en helikopter över Monte Rosa-massivet den 15 februari 2003. Han, som på den tiden hade sina två små grabbar väntandes där hemma, och brevid sig där uppe på berget – en alldeles nybliven fru. Men han ville liksom inte gå med på att dö. Han gav helt enkelt blanka faen i det, och lät hjärtat börja slå igen så där som det bara gör på film.

För det handlade om så små och ynka marginaler – längs hela den resan. Hade det inte varit så fruktansvärt kallt nere i glaciärsprickan där han hamnade, hade han aldrig överlevt. Hade Diego från räddningsteamet aldrig tjatat om att försöka, försöka, försöka slå ner den där tuben i halsen på honom en endaste gång till, så att de kunde frigöra luftvägarna, då hade han aldrig fixat det. Hade han aldrig hamnat på Inselspital i Bern och blivit omhändertagen av Annette, Barbara och alla andra där under en månad – då hade han aldrig fixat det. Men det viktigaste av allt; hade det inte varit för att han var – och är – då hade han aldrig, aldrig fixat det.

Det blev så tydligt, när läkaren kom ut från operationssalen för att berätta. Han viftade in mig i ett litet sterilt vitt rum, och stängde dörren. På det skrangliga bordet i mitten av rummet stod symboliskt en låda näsdukar och bara väntade på att bli använda. Det var allvar nu, riktigt allvar.
– Vi vet inte om vi klarar honom, sa han med spänd röst och tittade mig rakt i ögonen. Och om vi gör det, vet vi inte heller vad han kommer att vakna upp till.

För då, då visste jag att han aldrig, aldrig skulle låta de där ynka fem procenten gå förbi. Jag visste att han skulle greppa tag i dem och bara köra. Men det visste såklart inte läkaren, så han skällde ut mig.

Det är alltså den där mannen och hans grabbar på bilden. Då hade det gått lite drygt ett år efter olyckan och vi satt hemma i trädgården en varm sommardag. Plåstret skvallrar om att det bara var några dagar sedan en av de där otaliga operationerna, och på något märkligt sätt hade det där nu blivit en del av vår vardag. Han såg ut så där emellanåt – med blodiga bandage och mörbultad kropp och ansikte. Och det är precis det där som gör att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tittar på bilden. För mitt i allt det där tunga, glittrar det till i ögonen på dem alla tre – med både bus, värme och kärlek.

För att det nu på pricken är tio år sen det där hände, och för att du är den du är. Idag ska vi servera dig Nutella till frukost, Nutella till lunch, Nutella till middag och kanske däremellan också lite pitepalt och några koppar rykande varm italiensk choklad. Puss på dig!