För några år sedan åkte vi ner till andra sidan jordklotet och hälsade på syster och hennes familj som då bodde i Melbourne. Det var påsk, och vi var inbjuda till middag i Judys fullständigt fantastiska trädgård. Det är nog fortfarande en av de vackraste trädgårdar jag har sett. Grafiskt stram, men ändå lummig och böljande. Mitt i trädgården stod en dunge prasslande himalajabjörkar och runt om dem blommande kamelia, doftande citronträd och en gräsmatta som var fylld av gömda chokladägg. På stenläggningen utanför köket dukades det upp långbord till minst tjugo personer. Det var sommarvärme och våra vinterbleka ansikten trånade efter minsta solstråle som letade sig ner genom grönskan.
Det är en komplicerad kärlekshistoria det här. Den innehåller en inte helt enkel längtan tillbaka till tokbranta couloirs, fostrande skare, gnistrande fluff, kletiga stighudar, brännande lårmuskler och galna bergsguider. Och, så har Rifugio Guglielmina brunnit ner. Helt ofattbart, och mycket sorgligt.
Detta är mitt käraste matminne från farmor och farfar i Småland. Varje gång jag hälsade på, åt vi dessa ljuvliga rågkringlor med smör. När farmor gick bort för ett antal år sedan, fick jag frågan om det var något speciellt jag ville ha kvar som minne. Och det var det ju. Receptet till de här kändes som den allra finaste gåvan att förvalta.