Och, vad gör vodkan där egentligen?! Du kan vara alldeles lugn. Pastan kommer inte att smaka varken sprit, drink eller barhäng. Däremot gör vodkan så att smaken blir både fylligare och maffigare. Lite svårt att förklara, men väl värt att prova. Och du behöver inte vara rädd för alkoholen – den dunstar bort när du kokar upp såsen, så även de små och alkoholfria i sällskapet kan äta.
Efter 'den där ofrivilligt långa promenaden', krävdes onekligen en stor portion pasta. Och då föll valet på den här – innan vi gick upp de ett-tusen-sju trappstegen igen.
En av Venedigs mest klassiska maträtter heter 'bigoli con salsa'. Du hittar den i nästan varenda liten hål-i-väggen-restaurang och alla kockar har så klart sin egen variant. Den gemensamma nämnaren är dock själva bigolin som ser ut som en lite kraftigare variant av ihålig spagetti men som traditionsenligt görs på bovete (till alla glutenallergikers glädje!) istället för vanligt mjöl. Det är såklart inte det minsta lätt att hitta bigoli utanför Venedig, så ett tips är att använda bucatini istället – eller vanlig hederlig spagetti om nöden kräver.
Ett gäng sommarsmaker med inspiration från allra längst söderut i Italien. Luncherna som dukades upp på det här stället lever liksom fortfarande kvar i mitt huvud. Det var egentligen väldigt enkel mat gjord på några få råvaror, men på något magiskt sätt lyckades de alltid med att både överraska och variera i vad som kändes som en oändlighet.
Kanske lite i pyssligaste laget – men det finns såklart genvägar.
Göra egna gnocchi? Eller, vad i hela fridens är gnocchi? Och, hur uttalas det? Gnocchi [njåkki] är ett litet potatispastaknyte från Italien. Du hittar dem färdiggjorda i vanliga mataffärer (de finns där den färska pastan brukar vara), och enligt bruksanvisningen ska de kokas vid tillagning. Men, det är inte jag så där jätteförtjust i.
Pasta, olivolja, vitlök, chiliflakes och persilja.
Det behöver inte vara mycket märkvärdigare än så här. Det som däremot är ett måste för detta recept, är att se till att ha sjujäklars bra råvaror. Så när jag för någon vecka sedan fick tipset av Fredrik om en olivolja som skulle vara heeelt fantastisk, då var det liksom bara att slå till. Och mycket riktigt, det här är en fullständigt ljuvlig olja som rekommenderas å det allra varmaste. Den är producerad långt söderut i Italien, nere i Puglia, och finns att köpa härifrån.
För en herrans massa år sedan blev jag introducerad till det här med persillade i en förtjusande liten kryddbod i Malmö. Persillade är en fransk kryddblandning som består av torkad persilja, ett gäng olika löksorter och salt – och blir som perfekt till den här vårpastan.
En gång, för en herrans massa år sedan, var jag ute med en bergsguide på Grands Montets i Argentière. På en av glaciärerna fick vi stränga order om att köra i exakt samma skidspår som guiden. Det var bara det att guiden ju var fransos och hade den där klassisk Clouseau-brytningen på sin engelska. Således levererade han väl inte riktigt den mening han hade hoppats på att leverera.
Den här pastan finns det en liten fnissig historia till. Det är egentligen ett klassiskt recept från södra Italien, och finns till exempel med både iden här matbibeln och i en av Jamie Olivers kokböcker. Men den lysande fotografen Jonas Petersons (Silverfisken-bloggaren, då det begav sig) berättelse är helt enkelt så förtjusande, att den måste puffas lite extra för.
Italien möter Asien i en grön blandning med sting. Förutom att vända ner pestoblandningen i en tallrik med rykande het pasta är den även perfekt att blanda med nypotatis som en mufflig sallad till grillad fisk eller kött. Eller, varför inte gratinera några pilgrimsmusslor med ett litet pestotäcke?