(förlåt mig för denna något tramsiga rubrik...) Men, det här är bra. Riktigt bra. Jag kan dock inte under några som helst omständigheter ta åt mig äran över att ha kommit på just denna magiska smakkombination med wasabi.
...fick jag en inbjudan till en recepttävling. Och jag ska väl ärligt säga, att jag egentligen inte alls brukar tacka ja till sånt. Men det var någonting med själva utmaningen som fick mig att bli en smula nyfiken. Det skulle nämligen skapas ett recept som passade till något av vinerna från en chilensk vingård. Och vad kan jag då om chilenska viner? Precis... absolut... ingenting.
Det förpliktar – det här med att gifta sig med en norrlänning. Här gällde det inte bara att lära sig älska paltbröd, stekt fläsk och vitsås, utan även att kunna hantera en ren (nåja, i detta fallet räckte det med att lära sig tillaga den – det där med lasso är inte aktuellt) och öka på messmörsintaget. Jag har väl den där vitsåsen kvar då, annars har jag acklimatiserat mig skapligt tycker jag. Förutom det här med dialekten då. Jupp.
Med dofter av ingefära, kanel, fänkål, pomerans och kryddpeppar.
För något år sedan fanns en helt underbar programserie på SVT om Kinas mat. Det var någonting med både råvarorna, miljöerna, smakerna och inte minst den helt fantastiske programledaren Fredrik Önnevall, som gjorde att jag blev fullständigt fast. Och, till min stora lycka inser jag att det just nu spelas in ytterligare en säsong som ska sändas till höst. Heja SVT!
Flankstek, smashed potatoes och en grönsallad med dijonvinägrett.
Det här måste bannemej vara en av de allra goaste köttbitarna! I ärlighetens namn hade jag aldrig hört talas om flankstek förut, men kötthandlaren tyckte prompt jag skulle prova. Den vackra, randiga köttbiten (kållap eller slagsida kallas det också, och är en bit av bukväggens muskler på ko eller kalv, men, det kanske du inte ville veta!?) är också fantastiskt enkelt att tillaga.