Torsdag 14 juni 2018
Att få göra det man så innerligt längtat efter.
Vänster fot fram, höger fot fram, vänster fot fram… höjdmeter efter höjdmeter. Det enda som hörs är det där släpande slushiga ljudet när stighudar möter tung vårsnö tillsammans med ett hårt packat lager skare. Solen bränner skoningslöst den lilla glipan hud i nacken som blottas där tröjans krage möter hästsvans. Svettiga händer greppar långa stavar med trugor stora som tefat. Lavinsändaren sitter spänd över bröstkorg och skaver lite på uppmärksamhet i varje rörelse som görs...
Det är nästan helt vindstilla – och dom andra i gruppen är några längder framför mig. Shit vad jobbigt det här är. Vad ska dom andra tänka nu? Ångrar dom bittert att de hamnade i samma grupp som mig? Förstör jag deras upplevelser? Sinkar jag dem? Är jag till besvär i min långsamhet?
Hundra miljoner tankar far genom huvudet, men det finns ingen väg tillbaka. Jag kan ju inte bara vända om och smita ner, det går ju inte. Vi är här uppe på berget tillsammans, vi och vår guide, meterdjup snö och en högst påtaglig lavinrisk. Vi är en grupp, och går som en grupp och väntar också in varandra som en grupp. Jag inser samtidigt att den här situationen har jag antagligen hamnat i just för att träna på, det finns en mening med allt. Jag blundar lite, hittar tillbaka till min egen rytm, försöker andas djupa andetag, stänger ute den där jobbiga känslan och tänker istället ”sist upp – först ner” som mantra för resten av färden.
Om några timmar ska jag stå där uppe på toppen. Sista biten behöver jag knäppa loss skidorna, vingligt klättra upp på stenblock med klumpiga pjäxor på fötterna i sällskap av det där bråddjupa stupet bara några meter till höger om mig. Jag kommer se havet, bergen, snön och solen då – i en och samma vy – och jag kommer att sträcka upp armarna så långt det bara går och säkert också fälla en och annan tår av lycka när jag står där. För, det här har jag längtat efter ända sedan jag var femton – och i allra högsta grad under de senaste femton åren.
Egentligen var min tanke att jag skulle skida haute route-turen Chamonix > Zermatt, för det var egentligen det som hade varit min dröm så länge. Och nu när jag skulle fylla femtio och ryggen var hel och stark igen så tänkte jag att det där kunde vara en perfekt present att ge till mig själv. Jag bestämde mig för att äntligen göra resan, kollade datum och vilka guider jag skulle välja att göra turen med. Men, efter någon vecka kändes det som om det var något som inte riktigt stämde. Jag var liksom inte så pirrigt glad som jag trodde att jag skulle vara. Vad var det nu som hände? Min dröm skulle ju bli sann, äntligen! Vad höll jag nu på med?!
Då trillade insiktens polett så sakteliga ner. Jag behöver ju varken 'övervinna' eller ’bevisa’ någonting tillsammans med de där bergen längre. Det som har hänt, har hänt och det har också varit. Inget är längre som då – allt är nu något helt annat.
Några dagar senare, efter en kväll av planlöst surfande, ramlade jag så över webbsidan till Arctic Haute Route och då blev det också väldigt tydligt: Det var denna resan jag skulle göra – inget annat. Den innehöll nämligen en kombination av de två bästa sakerna jag vet (jaja, förutom familj, vänner och fred på jorden... såklart); spetsiga snöklädda berg och ett stort dånande hav (och som bonus ett fantastiskt gammalt fartyg från 50-talet som vi skullle få bo på).
Tack Lollo för att du ville följa med mig på denna resan och för att du tog den där speciella bilden till mig. Tack Marte, Morten och Lukas för att ni stod ut med mina långsamma steg på vägen upp och tack till den bästa av guider; Fredrik. Vad var det nu du sa när vi kom ner till vägen igen efter den sista turen? Nånting om att… ”Glöm nu inte att det här, det är det riktiga livet – allt annat hör till den artificiella världen”.
Circle of Life: The Lion King Brodway Cast (1997)
