En sällsam upplevelse, på en mycket sällsam plats.

Vi har packat bilen och kört söderut. Dundrat genom Tyskland i piskande hällregn och fått klistermärke på bilens framruta vid gränsen in till Schweiz. Det är sommarlov och vi är äntligen på väg. I Kandersteg ställer vi bilen på tåget och åker rakt genom berget. På andra sidan lyser solen och längs slingriga serpentinvägar trängs försäljarna med sina berömda Valais-aprikoser. Upp till höger ligger vackra Zermatt, men vi tar sikte lite längre bort, mot Simplonpasset och Italien.

Vägen letar sig upp längs bergkanten, genom halvtunnlar med glaciärvatten porlande som vattenfall över våra huvud, över läskigt höga Ganterbron och förbi vita alpkossor som till synes fullständigt oberörda betar bara någon centimeter från bråddjupa stup. Ju längre upp vi kommer, desto kargare blir naturen. Vägens kurvor blir snävare, utsikten och vidderna slår fullständigt andan ur en.

Efter sista kurvan högst upp på passet tornar så Simplon Hospice upp på drygt 2000m höjd. En stor koloss till stenbyggnad, fem våningar hög, utslängd i ensam majestät mitt uppe på berget. Vi öppnar den stora tunga porten och kikar försiktigt in. Det är tyst, nästan kusligt tyst. Vad är det här för ett hus, egentligen?

Vi läser på anslagstavlan framför oss, men lyckas inte riktigt få grepp om någonting. Korridorerna är långa och stenväggarna minst en meter tjocka. Hör vi något ljud? På andra våningen är alla dörrarna stängda. Vi trycker näsan mot glaset och försöker kika in. I ett av rummen ser det ut som om det ryms en hel kyrka, med korsfäst Jesus, altare och stor orgel. I ett annat rum kan vi ana att det sitter ett dussintal människor och äter under djup tystnad vid några bord. Allt som hörs är det svaga skrapandet från bestick som möter tallrik. Det känns som om vi är med i en film. 

På vägen nerför den stora stentrappan igen, hör vi så äntligen steg. Vi vänder oss mot ljudet och där borta i korridoren ser vi en man komma gående. Det är en präst, eller kanske en munk. Han har lång kåpa på sig som släpar i marken, huvudet är rakat och blankpolerat, axlarna breda som ladugårdsdörrar och i händerna bär han en stor – yxa?! Vi flackar nervöst med blicken. Känslan av att vi är med i en schweizisk alpversion av filmen The Shining är ohemult påtaglig. I samma ögonblick som våra ögon möts och jag tror att vi har sett vår sista stund här på jorden, brister munken ut i ett hysteriskt gapskratt. Om det var för våra skräckslagna miner, eller om det var för att han insåg hur han såg ut, får vi aldrig veta. Jag vågade iallafall inte fråga om jag fick ta en bild på honom.

Simplonpasset är den äldsta handelsvägen genom alperna, här har man färdasts redan under stenåldern. Men, det var när Napoleon skulle släpa hela sin armé med kanoner och amunition söderut, och elefanter, kameler och apor i släptåg på vägen hem igen, som han krävde att det skulle byggas ett hospice på toppen av passet. Där skulle hans mannar få övernatta och vila upp sig en smula innan färden fortsatte. Hospice stod klart i början på 1800-talet. Nuförtiden drivs det av St. Bernardmunkar och du behöver inte tillhöra Napoleons här för att få lov att bo över i sovsalarna och äta mat under tystnad. Enligt säkra källor ska stämningen också vara något mer uppsluppen i baren – än vad den är i matsalen.

I början av 1900-talet stod även en tågtunnel klar genom hela bergspasset, så på tjugo minuter kan du nu färdas med bilen på tåget från schweiziska Brig till italienska Iselle istället för att köra slingriga bergvägar. Tidiga lördagsmornar är det nuförtiden proppfullt av schweizare med siktet inställt på matmarknaden i italienska Domodossola för att fynda till nästan halva priset gentemot sina egna dyra schweizerfranc.

 Wolfgang Amadeus Mozart: Adagio & Rondo K554, Ave Maria (1773)