Det här skulle egentligen handla om hur man gör turkisk Lokum.

Men si, så blev det då rakt inte alls. Istället får det bli en handfull bilder från staden som fullständigt tog andan ur mig två dagar i oktober. Jag har visserligen längtat efter att få åka hit, men aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle göra ett så stort intryck. Ljuset, färgerna, människorna, miljön, arkitekturen, historien, vattnet, kulturen, maten, musiken – ja allt.

Att sitta på ett torg och sörpla nypressad granatäppeljuice, köpa en påse rykande varma kastanjer, strosa runt bland alla hantverkarna utanför Grand Bazaar, bränna tungan på sockersött äppelte, leta sig runt bland smala gränder med små gamla trähus, äta fantastisk kebab från ett hål i väggen, hitta långa gator bågnande av tyger, husgeråd, lädersnören och glänsande paljetter. Dricka illerstarkt kaffe serverat i de vackraste av koppar, faschineras av vattenpipor, räkna fåglar nere vid fiskmarknaden, kryssa mellan hundratals fiskespön över Galatabron, känna brisen från Bosphoren, få pulshöjande nära-döden-upplevelser av snabba taxifärder, hänföras av den ena vackra moskén, palatset och byggnaden efter varandra, med poetiska namn som Sultanahmet, Hagia Sophia, Topkapi Palace, Süleymanyie.

Det som dock gjorde allra störst intryck var Basilica Cistern – eller det sjunkna palatset som det också kallas. Hundra meter under jorden öppnar sig så en magnifik sal med över 300 stora kolonner placerade i symetriska rader, karpar simmar i det mörka vattnet och vi besökare ombeds tassa runt på små träbroar strax ovanför vattennivån i ett halvmörker. Cisternen byggdes redan på 500-talet för att i första hand förse palatsen med sötvatten och föll några hundra år senare i glömska. Inte förrän på femtiotalet hittade man så cisternen igen, av en ren slump. Och för lite drygt tjugo år sedan öppnades den så för allmänheten efter år av restaurationer. Ett helt magiskt ställe som rekommenderas å det allra varmaste.

 Taksim Trio: Bicare (2007)