Lite drygt femhundra k-märkta lådor. Inget det andra likt, och ändå alla så lika.

I Södra Ängby strax utanför Stockholm, finns ett av världens både största och bäst bevarade funkisområden. Området började byggas i mitten på 30-talet och ansvarig arkitekt för nästan alla husen var Edvin Engström. Alla hus är olika på ett eller annat sätt, antingen med en liten detalj eller med placering av fönster och balkonger eller i valet av byggnadsmaterial.

Flera hus har detaljer med vacker Kolmårdsmarmor och många hus har någon rund detalj någonstans. Några hus har de vackraste dörrar med smal träpanel, några har lyxen att ha ett eget litet hus på taket; en ateljé med egen takterass. Va, va, va!! Och några hus har förärats med den så värmeisolerande men ikke så glamourösa mexitegeln någon gång på åttiotalet innan området blev k-märkt, och några hus har kvar den vackert skimrande glimmerkornsfasaden.

Albert Lilienberg ansvarade för stadsplaneringen av området. Gatornas sträckning skulle utgå ifrån naturen och följa både bergsknallar och skogspartier vilket gör att inte en enda av gatorna är helt rak. Alla hus har sin trädgård bort från gatan, och utanför varje köksfönster planterades en björk så att köksan skulle få något "vackert att titta på när hon diskade". 

Trädgårdarna skulle vara naturtomter, utan rabatter och utrymme för allt för mycket piffande. Inga höga staket mellan tomterna utan ett böljande naturlandskap utan gränser så att att ögat fick vandra fritt. Den enda flärd som planterades till varje hus var en röd ros. En ros som faktiskt finns kvar i flera av trädgårdarna och som punktligt varje år börjar blomma precis till midsommar.

Alla vägarna bär namn av kända svenska konstnärer så som Zorn, Larsson, Roslin, Nordström och Ehrenstrahl (och nesligt nog har inte en enda kvinnlig konstnär fått vara med bland alla dessa gossar). I ett av husen har ett gäng nunnor huserat med kyrksal och allt, ett annat hus har gömt fallskärmsjägare under andra världskriget och en park har enligt skrönan döpts efter en kartong med flygande kokosbollar efter en vinglig cykelfärd nerför den branta backen.

Och så tallarna då, som är lika k-märkta som husen. De som emellanåt påminner om italienska pinjeträd, och på sommaren doftar som stigen ner till stranden vid skånska Kyhl. De tallarna som ger lika mycket glädje som irritation eftersom de ju inte blir mindre med åren, och täcker allas våra gräsmattor med både kottar och barr och emellanåt kanske skuggar lite väl mycket med sina ståtliga grenverk.

Är du mer nyfiken på Södra Ängby, finns det lite att läsa här. Och jag, jag fortsätter att drömma om att få åka till Tel Aviv och plåta deras White City.

  Skylar Grey: White suburban (2013)