Lördag 30 juli 2011
Svindlande höjder med betongkubers skuggspel.
En av Stockholms klassiska turistattraktioner är en kulturskatt i dvala. Mitt första minne härifrån är när jag var fem-sex år och på resa upp med mamma och pappa. Jag tryckte flottiga fingrar mot fönsterrutan och stod med skakiga ben ute i blåsten på utkiksplan.
Mitt andra minne var galna turer upp och ner med hissen för några år sedan, för att testa att ett sönderslaget ansikte höll och tryckutjämnade som det skulle. Och nu, nu står jag här med handen i en liten dotters hand, och allt är precis likadant som jag kommer ihåg att det var från förr.
Tänk om souvenirbutiken vid entrén hade slängt ut hela sitt sortiment med dalahästar, nyckelringar, krimskrams och t-tröjor med älgar på. Skruvat till konceptet och haft en butik som faktiskt representerar både hus, innehåll och arkitektur. Varför inte erbjuda byggsatser att betonggjuta sitt eget Kaknästorn i eller en låda teknik att knåpa ihop sin egen radiosändare. Geografiska memorypussel med utsiktsbilder eller kanske vetgiriga frågespel...
Och så var det det här med restaurang och café. Bara för att det kommer busslaster med turister från närr och fjärran, så betyder det inte att alla de människorna vill tugga på fantasilösa Delicatobollar, sörpla surt kaffe i fula koppar eller äta trerätters halvfabrikatsmiddagar. Åh, det skulle ju kunna göras hur fantastiskt som helst – alla förutsättningar finns ju! Knyta an till originalinredningen och vara stolta över den mörkbruna Höganäsklinkern som ligger kvar på golvet. Sätta ihop en meny med bra råvaror som passar till huset och dess historia. Det handlar inte om att skapa ännu en lyxkrog, utan att förvalta en plats med förförande utsikt och fascinerande historia och skapa en välkomnande miljö för alla besökare.
Kaknästornet stod färdigt 1967, är 155 meter högt och har Bengt Lindroos och Hans Borgström som ansvariga arkitekter. Tornet byggdes som knutpunkt för Sveriges radio- och TV-sändningar. Idag kompletteras det av Teracoms mediahub.
