Litet och naggande gott hotell – mitt i Londons Soho.

När du kliver in genom dörren till Dean Street Townhouse känns det som om du har varit här förut. Åtminstone så får personalen dig att känna det så. Det är familjärt, spontant och hjärtligt utan att för den skull varken kännas ansträngt eller tillrättalagt.

Nötta trägolv från slutet av 1700-talet samsas med nytillverkad victorian floor tiles i svartvitt. Gamla pösiga fåtöljer i sammet breder ut sig, väggarna är klädda med handtryckta tapeter och överhuvudtaget finns en stor känsla för detaljer – och helhet.

Det knarrar i trappan när du visas upp till ditt rum. Nyckeln sitter fäst i en mässingsplatta som säkerligen skulle kunna användas som mordvapen redan under Sherlock Holmes tid, och det är inte helt lätt att försöka låsa upp dörren, där du står och famlar i hallens mörker. Väl inne på rummen är det ljust, det bastanta badkaret trånar mitt i rummet, morgonrockarna är fluffiga som duntäcken och på bordet väntar en plåtburk fylld med husets nybakade chokladkakor.

Till hotellet hör även en liten restaurang och en bar. Här kan du beställa en tallrik salmagundi att börja kvällen med, eller varför inte lite mackerel with marsh samphire? Det är traditionell engelsk kokkonst, blandat med lika delar nytänkande och med stor omsorg om råvarorna. I baren beställer du självklart något från deras digra Bloody Mary-meny!

 Alison Moyet: Invisible (1984)