Lördag 2 maj 2014
Espléndido version 2.0.
För fyra år sedan skrev jag mina första inlägg till den här bloggen. Jag satt alena i ett rum på just det här hotellet, med fönstret vidöppet, hörde vågorna rulla in mot stranden och skrev det här.
Jag var här för att jag kände att någonting var fel. Jag hade äntligen fått gjort min första ryggoperation och tyckte att det inte riktigt stämde. Läkarna sa att allt var som det skulle, min omgivning tyckte att jag antingen tränade för mycket, eller vilade för lite. Jag tyckte själv att jag vilade för mycket, och att jag kunde röra mig för lite. Det kändes liksom fel.
Så, jag bestämde mig för att checka ut hemifrån, boka några nätter på det här stället för att bara träna, sova, äta och vila. Och sedan se vad som hände, när ingenting annat kunde 'distrahera' längs vägen. Mannen min tyckte det var en utomordentligt korkad idé. "– Så, vad ska du göra om du är själv och inser att det är något som gått käpp rätt åt helvete då? Va?!", fäktade mannen. Och ja, det hade han såklart helt rätt i, men så tänkte ju inte jag – då. Jag kommer ihåg att på andra dagen vaknade jag av att jag inte kände kroppen från magen och neråt. Jag låg där i sängen och försökte förgäves få benen att på något sätt flytta sig. Men, det hände – ingenting.
Jag kommer också ihåg att just då ringde mannen, och undrade hur allt var. Och jag, jag kvittrade på och sa att allt var sååååå bra, och att jag låg i sängen och precis tänkte gå upp och äta frukost. Och sen lade jag på. Stirrade upp i taket och undrade hur faen jag skulle reda ut det här. Så jag ringde receptionen, och de fick komma och lyfta upp mig. Just snyggt. Nåja, det visade ju sig att det verkligen var någonting som var fel, så jag hade ju rätt – iallafall i det. Men, det är också en helt annan historia.
Nu är jag här igen. Denna gången med den lilla familjen, i ett rum som inte bara har fönster utan även dörrar och altan ut mot havet. Det är fortfarande en operation kvar, som måste göras. Men, jag kan iallafall någonstans se ett slut på den här eländigt tradiga resan.
Och, det är fortfarande ett väldigt, väldigt trevligt hotell. Port de Sóller är en fantastisk liten by vid havet, skoaffären uppe i Sóller är lika rolig att kika in i, de gamla tågen som trafikerar gatan är lika charmigt skramliga, den friterade bläckfisken lika frasigt god, det lokala vita vinet lika krispigt, hotellets terassering lika maffig och solnedgångarna lika bedövande vackra som jag kom ihåg att de var.
Vi kommer tillbaka igen – det har vi lovat oss.
Chris Montez: The more I see You (1966)