Torsdag 18 maj 2017
Förr: Järnridå mellan öst och väst. Nu: Cykelväg genom nationalpark.
(Denna resa är i samarbete med Besök Tjeckien och NordicTB)
Vi hämtar ut våra cyklar, ställer in sadel, kollar bromsar och sparkar lite förstrött på däcken (det är så ska man göra va?). Vår guide ler brett med hela ansiktet, ögonen tindrar och hans händer viftar frenetiskt i luften när han berättar om vad vi ska göra de närmaste timmarna. Vi gör oss redo, sätter fötterna på pedalerna och trampar iväg. Då börjar det hagla. Inte så där diskret, utan som om himlen öppnar sig och slänger ner feta isbollar i huvudet på oss…
Som tur var vänder det snabbt, och solens strålar värmer strax upp vårt iskalla skinn igen. Vi befinner oss just nu i Podyji nationalpark i södra Moravien, alltså allra längst ner i Tjeckien vid gränsen till Österrike. Här påminner naturen lite om hemma i Sverige, fast ett snäpp mer. Det är ändlösa fält med både raps och vinrankor, det är böljande kullar i tät lövskog, det är vindlande floder och branta vyer – och mitt i allt det här skär små asfalterade vägar genom naturen. Först förstår jag ingenting. Har de asfalterat vägarna här i naturreservatet bara för att man ska kunna cykla här? Det är ju isåfall smått genialiskt – eller…? Efter en stund trillar poletten ner: The Iron Curtain.
Vi cyklar alltså på den gamla Järnridån, det vill säga den gräns som efter andra världskriget byggdes upp för att ’skydda’ det kommuniststyrda östra delarna av Europa från väst. Denna högbevakade gräns med både stängsel, taggtråd och vakttorn som skar genom hela Europa från Finland i norr, förbi Tyskland, Polen, dåvarande Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och ända ner till Bulgarien och som blev kvar ända till 1991 då kommuniststyret kapsejsade i samband med Berlinmurens fall och Tjeckoslovakien delades till att bli Tjeckien och Slovakien. Och just nu slår det mig... att under hela vår rundresa i Moravien så spelade radiokanaler, restauranger och barer mestadels musik från 90-talet och vi hade allt lite roligt åt det längs vägen. Men, nu inser jag plötsligt... att musiken från den tiden kanske har ett mycket större symboliskt värde än vad vi dåligt pålästa turister på besök hade hjärna att förstå just då.
Efter 90-talet hamnade iallafall dessa vägar i glömska (eller kanske förträngdes) och det var inte förrän för ett par år sedan som någon listig själ insåg att det här ju faktiskt var mil efter mil med helt perfekta cykelvägar. Så, från att ha varit en delande väg, har det nu symboliskt blivit en helande väg. En cykelväg som sträcker sig i runda slängar 700 mil genom Europa under namnet The Iron Curtain Trail (ICT) och som här i södra Moravien består av ungefär 35 mil finfin cykelväg genom UNESCO-skyddat landskap och små städer och byar med slott som Mikulov med sitt heliga berg, Lednice, Znojmo, Vranov och Valtice med majestätiskt sällskap av floderna Dyji, Morava och Thaya.
Här finns inte bara vacker natur att uppleva, här finns slott som får dig att tappa andan både visuellt och utifrån ett historieperspektiv (bara berättelserna kring den Liechtensteinska familjen och deras slott är värda sin alldeles egna bok), här finns vingårdar med krispig riesling, palava, gewürstraminer och spännande is-vin (missa för allt i världen inte vingården Sonberk – deras viner var banne mig helt magiska!), maffiga barockträdgårdar, ohemul extravagans och förfallen lyx, hemliga underjordiska gångar från medeltiden, mustiga soppor, starkt kaffe och härligt sega potatispannkakor med plommonsylt, vallmofrön och florsocker till lunch.
Och fortfarande kan vi svenskar få uppleva allt det här till en så ringa penning att det nästan gör ont i hjärtat. Jag lovar iallafall att komma tillbaka, men då följer minsann hela familjen med också. Så får det bli! Ett stort tack till Tjeckiska turistbyrån med #MyCzechia för att jag fick denna fantastiska möjlighet att få uppleva en del av världen som jag inte hade någon som helst koll på (och jag skäms allt en smula över min bristande historiekunskap om just detta Europa som faktiskt också är en del av min egen historia).
Scorpions: Wind of change (1991)
