Måndag 17 juli 2011
Ett vitt mullbär – svart som midvinternatten.
För drygt fyra år sedan planterades ett litet tanigt mullbärsträd i en stockholmsträdgård. Det var viktigt att trädet skulle ha tre huvudgrenar för där skulle det fästas ett halsband med lika många berlocker. Ett identiskt halsband fick samtidigt också en liten dotter, med samma tre berlocker. Ett var för hennes namn.
Mullbärsträdet Morus Alba kommer ursprungligen från Kina, och är nog mest känt för att vara det träd som är foderträd åt silkesfjärilens larver. Det hör väl inte till ett av de vanligaste träden i här i norr, men syns betydligt oftare i te.x Frankrike. På slutet av 1700-talet tyckte dock en botanikprofessor i Lund att det var dags för Sverige att få en egen produktion av silke och således planterades över 50.000 (!) mullbärsträd där. Det gick onekligen sisådär med det projektet. Fjärilslarverna dog i vinterkylan, och det allmänna intresset blev till slut lika iskallt. Av alla de träden finns inte ett enda kvar längre, men har du vägarna förbi Botaniska Trädgården i Lund under sommarmånaderna, så tag sikte på Café Botan och dess högra gavel vid ingången. Där breder sig ett majestätiskt Morus Alba ut, och det är fritt fram för oss besökare att skaka lite försiktigt i grenverket och ta del av lyxen.
Smaken på bären är söt som en smällkaramell, och kan enklast beskrivas som en korsning mellan björnbär, hallon och vanilj. De innehåller mängder med nyttiga antioxidanter, vitaminer och... färgämne – så plocka dem med varsam hand. De är så klart godast att äta precis som de är, annars kan den pysslige både göra sylt och marmelad.
