I en gammal varvsarbetarstad ryms närmare femtonhundra små söta dockhus.

På snirkliga grusgångar cyklade vi varje sommardag när jag var liten, bort från de gråröda höghusens betongfasad.

Vi cyklade ner till valnötsträd, prasslande majsplantor, doftande hav av ringblommor och dignande bärbuskar. På skrangliga trädgårdsstolar åt vi grovmacka med räkost och tomat och sockerkaka till fikat. Vårt yttepyttiga lilla röda trähus hade vita knutar, ett halvmåneformat fönster och utedass. Vi var mitt i stan, och ändå mitt ute i det grönskande landet.

I Landskrona finns hela sex koloniområden vilket gör det till Sveriges största. Från det vackra området vid Citadellet som omsluts i labyrinter med slottets vallgravar, till den lilla Gråön precis utanför gamla varvsområdet dit du måste ta dig med egen båt, och kolonierna kring sjukhuset och Exercisfältet.

Allt började vid sekelskiftet, med en vision om att skapa en sundare stad, bort från den smutsiga och tunga industristadens gråhet. Tomterna är stora och husen är små, som allra störst ynka 65 kvadratmeter – även om de på avstånd nästan ser ut att vara ståtliga grosshandlarvillor.

 Nisse Landgren & Lill Lindfors: Den blomstertid nu kommer (1984)