Tisdag 17 januari 2017
Väldigt mycket cyklar, väldigt mycket grym Pinot Noir, väldigt mycket generositet, väldigt mycket fantastisk mat – och till det ett gäng rejält skräniga gäss.
(Denna resa är förstapriset i Cono Sur Blogger Competition 2015 ) Efter några dagar vid havet i lilla byn Zapallar, packade vi in oss i bilen och körde tillbaka till Santiago de Chile. Morgonen därpå blev vi upphämtade av Clarissa från Cono Surs huvudkontor och sedan styrde vi söderut – med siktet inställt på deras vingård strax utanför Chimbarongo.
Vi åkte förbi ändlösa platta fält, små byar längs vägen, och hela tiden med Andernas snöklädda bergsmassiv som sällskap på vår vänstra sida. Solen gassade, och det började bli varmt. Det är tidig vår här nu och ett helt annan klimat än kustens svala bris. Fortfarande samma fantastiskt höga och klara luften – men nu med en ljuvlig svensk högsommarvärme.
Efter några timmar i bilen rullade vi sakta in på den lilla grusvägen. Förbi oändliga rader med vinrankor och rosenbuskar, genom den stora allén, in i en parkliknande trädgård och fram till det stora pampiga stenhuset som kunde vara vara hämtad från vilken Zorro-film som helst. Det runda bordet på verandan var uppdukat med lunch för oss, och vi blev visade oss våra rum som vetter ut mot den prunkande innergården. Alltså, denna miljö. Så vacker. Arkitektur, material och färgval, fina övergångar mellan gammalt och nytt. Stramt men ändå mjukt och med en trädgård som nästan tog andan ur en. Ett jämnt sorl av fågelkvitter bredde ut sig som en mjuk ljudmatta i bakgrunden tillsammans med suset när vinden tog tag i de höga trädkronorna. Och så mitt i allt, en och annan skränig gås som ville höras. Tänk att få jobba på en sån här plats!
Nu kan jag ju ingenting om vin, eller jo, det kan jag i och för sig. Jag är en fena på att hitta rätt vin till rätt mat, förstå hur vin och mat smakmässigt hänger ihop – men, jag har ingen som helst koll på den tekniska vinkunskapen, och kan inte heller svänga mig med de nördiga termerna. Så, det var allt lite nervöst när vi svingade oss upp på vars en cykel och trampade ut där på fälten med Daniel – jag ville ju helst av allt inte ställa allt för korkade frågor och inte heller verka helt tappad bakom en vinkork.
Det som slog mig allra, allra mest under våra cykelturer var det stora engagemanget för helheten. Här görs organiska viner, dvs. viner som framställs utan gifter vare sig i mark, eller för den delen som tillsatser under själva produktionen, och då krävs såklart lite mer omsorg och kunskap – och genererar även större sårbarhet och med det ett större driv att tänka i nya banor. De skräniga gässen som finns på gården i hundratal är inte bara där för att skräna, de har som uppgift att rusa ut på fälten och tugga i sig allehanda små skadedjur som de får syn på, för att på så sätt fungera som 'miljöarbetare'. Men när vi var där fick de snällt vara innanför staketet, druvorna så här års är fortfarande alldeles för små i storlek och kan lätt bli till en förödande munsbit för dessa glupska fjäderfä – och det hade ju inte varit så lyckat. Vi fick även se hur deras vattenkompostsystem fungerar, växthusen med frukt och grönsaker till gårdens medarbetare, hur de har skapar biologiska korridorer mellan vinrankorna genom att odla olika sorters blommor och bär för att dra till sig en ny flora och fauna, och på så sätt balansera upp naturen mot pest och andra smittosjukdomar som kan drabba vinrankorna. Och vi fick lära oss om hur jordmån, klimat och natur hänger ihop med smak, kvalité och skörd.
Alltså, jag bara älskar deras cyklar! Och, de finns i massor här, och alla använder dem. Det var som att komma till en egen liten cykelvärd. Och vi kunde ju såklart inte vara sämre, så vi trampade på. Fram och tillbaka, hit och dit och fyllde lungorna med klar höglandsluft. Jag fick snilleblixten att det kanske kunde bli fint att göra en liten film när jag cyklade där på fälten, så jag fiskade upp telefonen, vinglade framåt och försökte samtidigt filma vinrankor och snöklädda berg. Jag hade dock inte räknat in den där stora stenbumlingen som låg så majestätiskt utfläkt rakt i min färdriktning. Jag hade inte heller räknat in att jag skulle lyckas med bedriften att köra precis rakt på den, och inte heller att jag då skulle flyga som en lagom stel katapult rakt framåt när jag körde på den.... Det hela skulle egentligen kunna sluta i vilken smaskig katastrof som helst, men av någon outgrundlig anledning lyckades jag hämta upp mig där mitt i fallet och göra det till en ganska hyffsad landning ändå, trots ohemul mängd metallskrot i ryggen. Här är filmen... dock utan vurpan, den klippte jag bort illa kvickt :-).
På dagarna visade sedan vinmakaren Carol runt oss i hela tillverkningsprocessen på gården och på kvällarna guidade hon oss genom Pinot Noir-vinernas förlovade land med den än mer fantastiska flaskan efter varandra. Tänk att ha all hennes vinkunskap! Att kunna sitta där och nästan dissekera en smak, plocka ut de allra minsta delarna, registrera, jämföra och analysera. Jag själv blev mest svettig över min egen okunskap och att jag inte alls klarade av att urskilja alla de där sakerna. Emellanåt kändes vinerna nästan lite strama och svåra på något sätt, och min självkänsla dök rejält när jag tänkte att jag inte begrep bättre än så. Men sen, när provningarna var över och vi fick smaka vinerna tillsammans med Nellies fantastiskta mat – då hände det något. Då blev det liksom någonting helt annat! Plötsligt fick vinerna både en fyllighet och trevlig stramhet, en tydligare smak och nog sjuttsingens kunde jag även förnimma både peppar och smultron. Inte alla av de vinerna vi provade på gården går att få tag på här hemma i Sverige, men ett gäng finns iallafall. Min favorit bland deras Pinot Noir? Den här. Och, den här.
En eftermiddag tvingade vi personalen att ha provning med svenskt lakritsgodis som vi hade tagit med, och minen när de stackarna fick i sig en Djungelvrål och trodde deras sista stund var kommen – den kommer vi (lite elakt, fast med mycket kärlek) att leva på länge. Vi har också haft ett gäng oförtröttliga timmar fotbollsturnering, ätit ännu mer av Nellies goda mat, gått upp tidigt på morgonen och jagat ljuset bland vinrankorna, haft fina samtal med coolaste Clarissa, sällskapat påfåglarnas struttande runt ägorna och cyklat ytterligare några varv.
Sen var egentligen planen att vi skulle åka ut till en av deras andra vingårdar som ligger lite närmare havet men det blev ändrade planer pga sjukdom, så vi åkte tillbaka till Santiago och fick checka in på finfina W, äta på magisk peruansk restaurang, plaska högt ovanför hustaken, möta solnedgången hisnande trehundra meter upp i luften och få reda på via sms från vänner hemma i Sverige att det nyss hade varit en stor jordbävning precis där vi var, tittat på varandra med frågande blick och insett att den där gången när bilen inte stannade vid rödljuset som den skulle, utan liksom kaaaaaasade ut i trafiken, det måste alltså ha varit den där jordbävningen på 6.4 på Richterskalan.
På flygplatsen när vi skulle åka hem tittade sedan incheckningspersonalen med barsk min på oss och sa att vi hade 10 kg övervikt på vårt bagage, och att det då rakt ikke gick för sig. Och vi tittade på varandra och undrade om det kanske eventuellt kunde ha någonting att göra med att vi nu hade fyllt våra väskor till brädden med finfina viner och chilenskt godis, men låter det vara osagt och betalade snällt vårt straff.
.
Jag säger det igen: Det här var ett sjuhelsikes fint pris jag gick och vann. Så himla glad och tacksam att få denna möjlighet till resan, att få träffa alla dessa fantastiska människor, se och uppleva miljöer som vi aldrig annars hade fått ta del av och allt nytt vi fått lära oss. Tack hela gänget som arrangerat och levererat. Och Clarissa – du är bäst. På alla sätt. Besitos para ti!
The Cardigans: I need some fine wine and You, you need to be nicer (2005)
