Lördag 26 november 2016.

Fyra dagar vid ett dånande och skummande stilla hav.

Det här med att resa till ett nytt land för första gången. Förväntningarna, funderingarna, drömmarna, bilderna och alla tankar på hur man tror att det ska vara. Allt det där baserat på saker man bara hört och läst – och inte själv upplevt eller varit med om.

Det blir en lärorik resa. På många sätt.

För mig var landet Chile nästan ett helt oskrivet blad. Det jag iallafall visste var att många chilenare kom till Sverige på 70-talet, att Patagoniens landskap står högt upp på min önskelista att få uppleva och att skidåkningen ska vara magisk. Och, nu skulle vi då få åka dit för att jag osannolikt nog vunnit en resa för att jag hittat på ett recept och lagat lite mat. Den resan skulle vara i fem dagar och vi insåg snabbt att vi ville ta tillfället i akt att förlänga vår vistelse, nu när vi ändå var "där borta". Men, vart skulle vi åka? Chile är ju ett galet långt land och med så fantastiskt skiftande natur och miljö. Vi valde havet.

Drygt två timmars bilfärd norr om Santiago ligger den lilla byn Zapallar elegant utslängd vid Stilla havets kant. Husen är som fastlimmade på de klorofyllgröna kullarna, pelargoner klättrar frodigt längs branta sluttningar, det doftar eukalyptus och vild selleri längs den vackert stenlagda strandpromenaden och i hamnen kraxar ett gäng feta pelikaner högljutt i väntan på att fiskebåtarna ska komma in.

Tidvattnet rullar in och överraskar, vågorna är mycket större och läskigare än vad de ser ut att vara från säkert avstånd och jag håller på att svimma av skräck vid ett jädrans stort slukhål längst ute på en klippa. Annars är allting alldeles lugnt och stilla, luften är klar och dimman kryper sakta tillbaka upp över bergen ju längre morgonen gryr.

På restaurangerna serveras det aji pebre som förtugg tillsammans med en bit bröd, doften av friterad fisk och skaldjur ligger tung och klibbar fast i både kalufs och kläder, ölen är smaksatt med honung och till frukost serveras den ljuvligaste citronmarängpaj jag någonsin smakat.

En av dagarna tar vi bilen och far söderut till de majestätiska sanddynerna i Concón, en annan dag letar vi (förgäves) efter pingviner vid Cachagua beach och äter frasiga empanadas från ett litet skjul vid vägens kant. Nån annan dag hänger vi mest vid poolen på hotellet och sörplar Pisco Sour och plötsligt blir det så dags att åka tillbaka samma väg över bergspasset söderut. Mot Santiago, och Cono Sur-gänget som väntar på oss.

Men, den resan skriver jag om i ett annat inlägg. Då blir det lite mer om Chimbarongo, om Nellys röra, Clarissas stora hjärta, långa vingliga cykelfärder som kunde slutat i total katastrof, hungriga gäss, fantastisk Pinot Noir – och en liten jordbävning som pricken över i:et. Estad atentos!

Nino Cohete: Amuleto (2016)