Hej och välkommen.

Det är konstigt ibland, vad saker flätas ihop. För en herrans massa år sedan när jag bläddrade i ett nummer av Elle Interiör (som tidningen hette då), stannade mitt öga vid ett alldeles speciellt reportage. Det var någonting med bilderna – och stylingen. Allt liksom kändes 'rätt'. Inte så där tillrättalagt och piffat, utan äkta. Som att tingen fanns där de skulle vara, på något märkligt sätt.

Några inredningsmagasin senare, stannade mitt öga vid ett nytt reportage. Med samma känsla. Och några inredningsmagasin än senare – samma sak. Och det var då jag insåg att det fanns en (två) gemensamma nämnare i allt. Den ena var Lo Bjurulf och den andre Stellan Herner.

Något år senare skulle vi göra renoveringen från hell här hemma, och letade efter en arkitekt som kunde hjälpa oss med källaren (och köket). Då hittade vi Argark, de som hade det här fantastiska huset ute på Vindö som jag har skrivit om här . Och då visade det sig att det var just ett av deras tidigare hem som jag först hade fått upp ögonen för i den där tidningen. Hur märkligt är inte det?

När vårt kök stod färdigt för en sju år sedan, så frågade arkitekterna om en stylist och en fotograf skulle kunna komma hem till oss och plåta lite stilleben. De var nämligen på jakt efter ett kök som hade mycket cararramarmor, och ja – det hade vi ju. Så, då kom Lo och Stellan hem till oss och plåtade bland annat det här. 

Sen dröjde det till i höstas, då jag fick ett meddelande av Lo: Hör av dig, vi vill plåta ert hem! Och hjälp. Det där lät ju lite läskigt. Ett hem känns ju aldrig 'färdigt' eller ja, ni vet. Det är alltid nåt som man vill göra, drömma om, längta efter. Och, sen kom de andra tankarna: Är detta verkligen något som nån skulle tycka vara kul att titta på?! Eller, läsa om – för den delen?! Det enda jag var alldeles bombsäker på att jag inte ville att det skulle komma hem ett gäng människor till oss och göra om vårt hem, ta med en massa andra grejor och liksom styla om till ett schnajdigt inredningsreportage. Det ville jag ikke. 

Men, det behövde jag inte oroa mig för. För hem kom de där två godingarna en dag i slutet av september, med ett fång av de vackraste skira blomster, och sen var det liksom bara att ta ett steg tillbaka och ta del av deras arbete. En vit elefant bytte rum, några ting plockades fram ur hyllorna, berättelser skrevs, smådjur ställdes på rad, kuddar flög, ljus jagades, och mina oftast så 'boxiga' stilleben lättades upp och blev både mjukare och vackrare med Lo's varsamma hand. 

Så, från och med idag finns alltså vårt hem till allmän beskådan i aprilnumret av svenska Elle Decoration – om du skulle vilja kika. Och, på tal om det här med att saker flätas ihop... när jag ögnade igenom tidningen så fastnade blicken lite extra på ett av de andra reportagen...  där var ju Maria och hennes dotter Nim! Och deras vackra hem, det har jag skrivit om här.

  Wish You were here: Wyclef Jean feat. Refugee Allstars (2001)