Onsdag 7 november 2012
Orange, grönt, mönstrat, broderat – och så lite naket på det.
Ibland liksom bara vet man alldeles på direkten. Första gången jag träffade Johanna var faktiskt bara för någon månad sen, men det känns ändå som om vi har känt varandra precis hur länge som helst. Det är som om vi är fullständigt synkade långt där inne i hjärna och hjärta, men utåt sett är vi nästan våra diametrala motsatser.
Johanna säger vad hon tycker och det är hon som märks så fort hon kliver in i rummet. Hon har världens kiolaste färg på läppstift, är befriande impulsiv och lite härligt galen. Jag är oftast en smula tvärs om. Lite för mesig emellanåt, och kanske inte världsbäst på att ta plats när jag väl skulle behöva. Och det är kanske just därför vi träffades? För att kunna puffa lite försiktigt på varandra, i den riktning som stunden skulle kräva.
När jag klev in i hennes lägenhet för första gången bara häpnade jag. På något konstigt sätt visste jag redan ungefär hur där skulle se ut, men ändå var det så mycket mer. Färger, mönster och material i ett fullständigt virrvarr, men ändå med en otroligt tydlig röd tråd genom allting. Sen var det ju Bosse och Lasse också, den ena lite mer hårlös än den andra. Vilka gossar!
