Måndag 18 mars 2013

Ingefära, peppar, kardemumma, nejlika, saffransrot, kanel, berbere, dukka, muskot...

Det var tjugo år sedan jag var i Mombasa sist. Tjugo år sedan jag gick runt i detta myller av människor, färger, vackert snidade trädörrar, tyger, mat, kryddor och dofter. Staden som har varit handelsplats sedan 1100-talet. Östafrika möter Främre Orienten, Asien och Portugal, och i de vindlande små gränderna ligger kyrkorna sida vid sida med moskeér, synagogor och små hinduiska tempel. Böneutroparnas röster blandas med Hare Krishnas spröda små klockklanger och barnatjut från en liten fotbollsmatch.

Äntligen tillbaka, om än för några ynka timmar. Och allt ser precis likadant ut.
Förutom jag själv, då.

Jag hittar till och med tillbaka till samma kryddbutik, handlar mina femtioelva vaniljstänger, botaniserar bland de stora säckarna av spännande kryddblandningar och kikar nyfiket på vad alla andra i affären tänker handla. Då plötsligt får han syn på mig. Chefen. Han synar mig uppifrån och ner. Jag försöker syna honom tillbaka, och förbannar samtidigt min oförmåga att se så där svalt elegant ut i fyrtioåtta graders värme. Det ljusa håret hänger som i stripor längs nacken på mig, svettdropparna rinner i floder över blossande kinder och luftfuktigheten gör att min klänning antar en väldigt oklädsam skärning och inte alls är så luftig som jag önskar att den ska vara. Då ropar Chefen högt och tydligt, tvärs över hela lokalen, och spänner ögonen i mig:

Maaaaaam, some cinnamon.
Specially for You.
It's very, very, very good for You, maaaaam.
Promise!
Helping You getting rid of aaaaall that fat 'round Your waist.
Promise!!
It's really, really good for You.
You neeeeeed.
Now. 
.  

 En Vogue: It ain't over till the fat lady sings (1992)