Torsdag 18 januari 2018

Igen.

Solens allra första strålar letar sig in genom jalusierna och träffar skoningslöst mitt vinterbleka ansikte. Jag drar försiktigt undan myggnätet, sätter fötterna på det varma stengolvet och sträcker mig sakta efter morgonrocken. Försöker öppna den stora tunga trädörren så långsamt jag bara kan så jag inte väcker någon annan, och går sedan bort till det lilla bordet där termosar med nybyggt kenyanskt kaffe och hemmagjort rykande hett ingefärsté står. Häller upp mig en kopp och känner så äntligen den där mjuka sanden under fotsulorna...

Det är det där rosaskimrande ljusets tid nu, spegelglittret längs horisonten och tystnaden innan allting tar fart. Det enda som hörs är det svaga dånet när vågorna bryts ute vid revet och klappret från morgonyra krabbor i lergyttret vid stranden.

Det är gryning vid Indiska Oceanen och Kinondo Kwetu, och vi är här  – igen.

Ja, så är det. Vi är här igen. Och denna gången ska en till i familjen fylla jämnt, alla är friska och allt är bra. Det är värt att fira. Precis alltihop. Det är en smula dubbelt det där, att återvända till en plats man har varit på tidigare, och haft så fina minnen till. För, går det att överträffa – eller kommer vi istället att bli besvikna? Det märkliga är här, att för varje gång vi har haft förmånen att kunna åka hit, har vi allihop varit rörande överens om att det banne mig varit ännu ett snäpp bättre just denna gång. Det är som att platsen blir än lite vackrare, människorna än lite vänligare, miljön lite mjukare, upplevelsen än lite större. Så även nu.

Dagarna fylls med ridning i soluppgång, krabbjagande, ett och annat träningspass, poolhäng, hängmattegung, slackline-utmaningar, läxläsning, s'mores-grillning i solnedgång, snorkelutflykter i mangoträ-ngalawa, middagar i skenet av fladdrande fotogenlyktor med nyfångad grillad hummer på tallriken, den där magiska chokladkakan och så söndagarnas ljuvliga curry-lunch. Promenaderna på stranden blir bara längre och längre – det letas runda sjöborrar med hål i. Och så födelsemiddagen i solnedgången vid Shimba Hills, som jag aldrig kommer att glömma.

Resan är också den röda, dammiga jorden på vägen upp till kullarna, alla getter längs vägen (var det inte väldigt många fler nu?!), den barska damen i affären med alla de vackra tygerna, frukostarnas små söta nyfriterade degbollar, Nina Simone, sällskapshästarna vid poolen, den där färskpressade förmiddagsjuicen som alltid serveras vid precis rätt tillfälle, alla blommor och vackra dörrgirlander och aporna som tjyvar gosedjur som sedan under triumf lämnas åter, skönsången på födelsedagen och alla dessa paket (Ida, hur ska  jag kunna tacka er tillräckligt för allt det där? Så generöst, så otroligt fint – tack från hela mitt hjärta).

Men, nu är vi hemma igen. Och längtar (såklart) redan tillbaka. Tack hela gänget för en fantastisk vistelse – ni är bäst, precis allihop.

(Vill du läsa något av mina tidigare inlägg från Kinondo så finns dom här, här, här, här och här)
  

Nina Simone: Here comes the sun (1971)