"Man behöver bara leva de stunder man vill."

När jag var runt femton, upptäckte jag Karen Blixen. Jag slukade de flesta av hennes böcker och berättelser, klädde mig i vida linnebyxor och vit skrynklig skjorta. Fantiserade om att jag nog måste ha varit henne i mitt förra liv. Blev som helt uppslukad.

Och sen kom filmen med Meryl Streep och Robert Redford och jag fick se alla miljöerna, ljuset, färgerna och grät såklart floder över all eländig kärlek. Och längtade dit. Till de gröna kullarna, och det varma ljuset som sveper över gräset vid solnedgången.

Och si så blev det äntligen. Men vi hamnade inte på kullarna vid Ngong utanför Nairobi, utan vid Shimba Hills National Reserve som ligger en timmes bilfärd från kusten söder om Mombasa. Det är egentligen landskapet som är upplevelsen här. Visst travar det lite fina djur både här och där, elefanter finns det gott om, och giraffer, buffel, antiloper och söta babianer. En och annan hyena har letat sig dit, och har du riktig, riktig tur kanske du lyckas se den där leoparden. Men det är naturen och landskapet som är den stora upplevelsen. Lite som Norrland. "Det känns som att köra längs Bävervägen en sommarnatt" skaldade mannen när han lyriskt tittade ut över vyerna.

Att sedan få middagen uppdukad och serverad (thanks P & J) på denna magiska plats, just där, i solnedgången. "Man behöver bara leva de stunder man vill" skrev Tanne. Och nog stämmer det allt. För just då och där kunde jag för en stund låtsas som att allt var bra. Att ryggen min är hel igen, att alla operationerna är över och att skruvarna nu sitter fast, att kroppen har fått läka och att allt gått bra, att jag kan gå, röra mig, lyfta upp min dotter i famnen och snurra ett varv. Att få vara den jag faktiskt är. Som jag längtar. 

 John Barry (Out of Africa): Have You got a story for me? (1985)