Fredag 4 mars 2016
Sjuhundra mil, nästan rakt söderut.
Det är alldeles mörkt – och stilla. Grodornas frenetiska klonkande, flodhästarnas brölande, lejonens rytande och hyenornas skrattande har alla tystnat för natten. Gryningen är nära, endast en handfull fåglar har vaknat till liv och sjunger en spröd trudelutt från ett av träden utanför tältet.
Plötsligt ser vi ljuset från en fotogenlykta närma sig. Det skramlar till från en bricka som ställs ner på lilla bordet utanför, och doften av starkt kaffe och nybakade ingefärskakor sprider sig. ’Good morning’ hörs en mjuk stämma.
Vi flyttar undan täcket och sätter ner fötterna på det kyliga tältgolvet. Näsan är iskall och luften råkalla tio grader. På med kängor, byxor och tunn dunjacka, solkräm på näsan. En kvart senare står vi vid vår Land Rover, vår guide och spejare för veckan, William och Sadera, har redan packat bilen med vattenflaskor, varma filtar, kuddar, frukost och kikare. Vad vill ni se idag? frågar de oss. Och vi tittar lite frågande på varandra. Jaaaaa, lite djur kanske? Eller… hur menar dom? Vi gillar ju lejon förstås. Och leoparder. Vi bestämmer oss för att vi vill se så många lejon som det bara går. På en gång. Jag menar, det här är ju ändå första dagen vi är här ute, och vi vill ju inte komma hem efter en vecka och ha missat dem. Så vi garderar oss en smula.
Precis när solens varma strålar bryter igenom horisonten åker vi ut från campen. Vi kör förbi en ensam flodhäst som irrat sig en bit upp på kullen, förbi en hel hög med zebror, giraffer, antiloper, förbi en masai med alla sina får, ut på savannen, över flodbädden och all dess grönska. Vi girar efter en stund åt vänster, åker in bland buskaget och tvärstannar bilen. Framför oss ligger en, två, tre… nej, sjutton lejon och äter på ett av gryningens byte. Det är de äldsta hannarna med de maffigaste manarna och ärrade ansikten, det är de som jagar; honorna, och det är en, två eller tre olika kullar av lite mindre, ulligt gulliga lejonungar. Sådär precis framför oss. Och där sitter vi i vår helt öppna bil – en meter ifrån dem. Sträcker vi ut handen skulle vi kunna nudda deras fjuniga öron. Är det här verkligen på riktigt?
Vi har alltså åkt i lite drygt en timme rakt ut i bushen, och vi har åkt precis rakt på de djur vi så gärna ville se. Vi kunde ju lika väl missat dem helt. Eller, kunde vi det? Efter en vecka med det här gänget insåg vi sedan ödmjukt, att ingenting av det vi fick se och uppleva – var en slump. Det kändes som om våra guider och djuren var som i symbios. Som om de på något sätt kunde prata med varandra, och framförallt tänka på samma sätt. ”Det är sånt här väder idag, vinden ligger på från det här hållet, igår fällde djuren sina byten här, och sen gick de och vilade där, så då måste de vara i det där området idag, och alldeles säkert just vid det där buskaget.” Vi pratar ju ändå om Masai Mara, det är ju liksom ingen liten stadspark utan en mäktig yta på runt 1.500 kvadratkilometer.
Vi åker ner till Mara River. Det dukas upp frukost vid flodkanten, och till flodhästarnas brölande äter vi ägg, korv, smörgåsar, yoghurt, müsli och passionsfrukt. Och till det – det där goda kaffet igen. Vi går lite närmare kanten och lutar oss försiktigt fram en smula. Är där några krokodiler idag? Är ni säkra på att flodhästarna inte kommer att gå upp från badet, och bort till oss? Vi sitter ju ändå ganska nära? Hur fort kan de springa egentligen? Det börjar bli varmt nu. Klockan är halv tio och solen bränner redan rejält. Om någon timme kommer det vara runt tretttio grader, och savannen kommer ryka av hetta. Vi dricker lite extra vatten.
En elefant kommer lite för nära, han är på jakt efter en hona och blir ytterst besviken när han inser att vi i bilen inte riktigt uppfyller de kriterierna han så gärna önskade. Han gör ett utfall; brölar till, stampar i marken så sanden ryker, och svingar sin snabel så att allt det där säckliga som finns på – och i den… landar på mig – och i mitt ansikte. Vi skrattar så vi kiknar (efter en stund... när pulsen har gått ner till normalläge igen) och jag försöker med några ynka våtservetter att bli av med värsta eländet. Luktar det bestämt inte lite konstigt också…? Ingen panik. Ingen panik. Om några timmar få jag duscha…
Bilen kränger fram och tillbaka över savannen, den röda jorden yr upp i våra ögon och vi kisar hårt mot solen. En hungrig och lite utmattad gepard promenerar stilla genom det höga gräset, några surikater står och spejar på en liten jordkulle och en flock buttra gnuer korsar vår väg. Vi är på väg mot Ololomei. Två timmar bort från vår camp ligger denna lilla masai-by som vi får förmånen att besöka. Barnen tittar storögt på dotterns kritvita hår, och en liten bebis i sin mammas famn börjar gallskrika så fort han får se oss. Tro tusan det. Där står vi, vinterbleka eländiga nordbor med halmgult hår, solbrända röda näsor och konstiga kläder. Vi skrattar allihop åt varandra, och får sedan följa med in i en av hyddorna. Där, runt elden, får vi berättat för oss om deras liv. Hur de lever, sover och äter. Hur det funkar med skola och utbildning, vad de jobbar med och vad som är viktigt i deras liv. De berättar hur de ska fira nyårsafton, och frågar hur vi brukar göra.
På vägen tillbaka börjar solen gå ner. Vi sitter andäktigt i bilen och kommer på oss själva att bara stirra rakt ut i evigheten, mot det orangeröda klotet i horisonten. Vår guide berättar att han har hört att vi har gula och röda löv på våra träd, och undrar om det verkligen är så. Först förstår jag ingenting, men sedan inser jag att det är våra höstlöv han måste mena. Jag letar fram några bilder på telefonen, och visar. Och han blir helt tyst. Magiskt, det ser helt magiskt ut – säger han sedan efter en stund.
Vid en flodbädd inte så långt från vår camp, blir vi överraskade med middag. Bord, stolar, vackra dukar och flämtande lyktor, samt ett helt kök har transporterats ut där – bara för vår skull – för att vi ska kunna sitta där vid vattenbrynet, höra grodorna klucka, savannen susa, elden spraka och se solen gå ner samtidigt som vi äter vår kvällsmat. Två steg utanför eldplatsen blir det mörkt. Beckmörkt. Vi ser inte ens handen framför oss, och inser att vi är de enda som inte ser någonting där ute. Antagligen har alla andra djuren runt omkring tvärkoll på oss, och följer nogsamt minsta lilla rörelse. Och vi är helt ovetandes. De där lejonen som vi såg några hundra meter från oss när det började skymma, var är de nu? Är de närmare – eller längre ifrån? Vill de också äta av vår mat, eller vill de… sällskapa lite?
Vi packar ihop efter någon timme, och åker tillbaka till våra tält i mörkret. Bilens strålkastare ger oss en liten hint om vart vi ska åka, men i övrigt är det alldeles kolsvart. Vi hör Sadera ropa ett av sina ”Hold On” och vi greppar ett hårt tag kring räckena på bilen. Sista flodbädden forceras och nu ska vi bara ta oss igenom den där steniga biten innan vi kommer tillbaka till vår camp. Väl framme har lyktor tänts hela vägen, och Hannah och Finley möter upp oss med ett stort leende. Hur har dagen varit? Vad har ni fått se och uppleva? Vad vill ni göra i morgon?
Vi stapplar något mörbultade tillbaka till våra tält, tar en snabb dusch i sällskap av en liten apa som nyfiket följer oss med blicken. Slåss mot några mygg längs vägen och hoppar sedan snabbt ner i sängen, som redan är ljuvligt uppvärmd av en vattenflaska snällt utplacerad i fotändan. Det är ingenting som lämnas åt slumpen på detta stället. Absolut ingenting.
Vi somnar på sekunden, och vaknar nästa gryning av ett mjukt ’Good morning’ och doften av det där ljuvliga kaffet igen.
