När sommarens alla badgäster för länge sedan har åkt hem.

Ett blått skimmer omsluter den lilla byn vid havet. Allt är stilla och det enda som hörs är några måsars gälla skri i fjärran och ljudet från en trimmad moppes olagliga färd längs landsvägen. På stranden är det bara vi så långt ögat kan nå.

Strax norr om Kivik på Österlen, ligger så lilla Vitemölla med sitt badhotell från 1913. Från början var det ett klassiskt badhotell för välbeställda storstadsbor som behövde andas friskluft och få sand mellan tårna. Därefter fick huset en brokig historia som ömsom flyktingförläggning åt finska krigsbarn på 40-talet, till vilohem för utarbetade husmödrar och sen tillbaka till hotell igen ett tag. På 80-talet var huset dock i så rysligt skick att man helst av allt ville jämna det med marken. Men si, så blev det då inte. För Rolf blev kär i både hus och plats. Han köpte det och renoverade i en herrans massa år innan det så äntligen kunde öppna igen 1997.

Här är det full fart på sommaren, med ett myller av gäster, restaurangbesökare och badfolk. Men nu, några dagar innan årets första snö föll, är allt desto lugnare. Vi är några få sällskap i restaurangen och nästan lite andäktigt viskar vi oss igenom kvällarnas middagar, för att sedan mötas igen till ett dignande frukostbord.

Vill du inte bara fylla dagarna här med ändlösa promenader längs strandlinjen, kan jag varmt rekommendera en bergsbestigning vid Brösarps backar eller en utflykt till Ekströms Cafè och Bageri i Degeberga, eller varför inte en pizza på Friden eller kanske slå på stort med en middag hos Daniel Berlin i Skåne Tranås. Känner du för ännu mer stillhet, kanske några dagar i kloster hos Moder Maria på Mariavall skulle kunna vara nåt?

Några dygn här gör att hjärtat slår lite saktare och andetagen blir lite djupare. Och ja, jag längtar allt hem en smula emellanåt.

 Sofie Zelmani: Leaving (1997)