Måndag 15 april 2013
Venice Simplon-Orient-Express goes Stockholm.
För ungefär ett år sedan fick jag av en slump reda på att det mytomspunna Venice Simplon-Orient-Express VSOE för första gången skulle anlända till Skandinavien – och Stockholm. Och jag började med en gång fundera över hur i hela fridens liljor jag skulle göra för att få gå ombord och se allt det där vackra, som jag tidigare bara sett på film. Så, jag tog mod till mig och skickade dem ett mail och frågade om det möjligtvis fanns minsta lilla yttepytte-chans att jag skulle kunna få plåta och skriva lite. Sen väntade jag. Och väntade.
Två dagar innan tåget skulle anlända till Stockholm fick jag samtal från deras pressavdelning där de artigt och ytterst korrekt meddelade att min pressackreditering låg och väntade på mig på Centralen. Och jag bara skrek rakt ut!
Således stod jag två dagar senare tillsammans med en handfull andra journalister, fotografer och filmteam bakom det blå snöret och väntade på att tåget skulle rulla in på perrong 10. Vi fick en halvtimme på oss att fotografera, innan resenärerna skulle gå ombord. Och jag kan väl ärligt säga, att jag inte direkt har någon vana av just sånt här. Här gällde det inte att gå runt och "känna in" miljöerna precis, här handlade det om vassa armbågar, taktiska val kring vilken vagn man skulle kliva på först, och sedan önsketänka att det inte skulle var en massa andra människor på samma ställe som just du var på. För, det ska gudarna veta: det är inte gott om utrymme i de där gångarna....
Det är också vid såna här tillfällen jag inser att en telefonkamera kanske inte riktigt är det mest optimala. Den är för långsam för de där ögonblicksbilderna man så gärna vill komma åt, den är lite för ljuskänslig och ger heller inte automatiskt den där pondusen som en fet systemkamera med tillhörande fotoväska gör... om man får uttrycka sig lite diplomatiskt.
Nåväl, en halvtimme gick ryslans fort och jag gick därifrån i ett fullständigt lyckorus. Vilket tåg! Vilka detaljer! Vilken inredning! Vilka kläder! Och, det var inte förrän jag kom hem och kollade igenom alla bilderna, som jag också insåg att de olika restaurangvagnarnas inredning hade matchande och helt unikt porslin till varje bord.
Lite mer om Orientexpressen:
Den klassiska linjen Paris-Istanbul började trafikeras med reguljärtrafik, dvs. "vanliga" tåg och vagnar redan 1876 och då med sträckningen München-Wien-Budapest med ett gäng tågbyten längs vägen. Den här turen kördes faktiskt ända fram till 2009 med några års avbrott för ett par världskrig.
1919 började VSOE köra med sina tåg mellan Paris och Istanbul. De tog en helt annan sträckning, och valde att köra över det vackra Simplonpasset och därifrån ner till Venedig (via Domodossola och Milano) – allt för att undvika Tyskland under kriget. Tio år senare byttes de gamla trävagnarna ut till stiliga mörkblå stålvagnar med guldornament, och det är just de vagnarna som nu har totalrenoverats och restaurerats upp till orginalskick för att sedan 1982 trafikera sträckan London-Venedig en gång i veckan. Priset? Ska vi inte ens fundera över. Men, drömma kostar ju inget...
Jean Michel Jarre: Orientexpress (1982)
