2013-05-23.

Det är alldeles tyst runt omkring mig, och jag har fått vakna upp. Jag provar att vifta på tårna. Försöker försiktigt flytta benen en smula i sidled och inser att kroppen är med mig. Ett tramsigt leende sprider sig över hela mitt ansikte, och det enda ordet som dyker upp i mitt huvud är: Frid. Äntligen. Det är över nu. Nu börjar det. 

Brevid mig i sängen ligger påsen med alla skruvar som tagits ut ur kroppen. De skruvarna som har varit lösa och skramlat runt där inne i ryggen i mer än ett år. Det som aldrig i livet skulle kunna hända, eftersom skruvhelvetarna är gjorda av titan och ungefär 8 mm tjocka. Det går inte ens att rubba dem hur mycket man än försöker. De skruvarna har alltså brutits rakt av inne i min rygg, bara av kraften som har blir av att jag försökt stå och gå. Och detta var då för andra gången det hände.

 

Vad var det som hände, egentligen?

Jag har alltid varit svag i ländryggen, alltid fått kramp efter att jag har rört på mig. Jag har trott att det var för att jag använt "fel skor" eller "varit för otränad" eller "vad faen som helst". När jag blev gravid för sju år sedan blev det värre. Jag gick till läkaren och sa att det kändes som något var löst där inne, och fick veta att det var foglossningar. Det får alla och det är bara att bita ihop. Sen blev det värre. Jag kunde inte vända på mig, om jag låg i sängen. Det var som om halva kroppen inte följde med, så jag fick hjälpa till med armarna.

Jag gick till ny läkare. Fick veta att jag hade "duktig flicka-syndrom". Du får allt ta och tagga ner lite. Inte vara så ambitiös. Inte engagera dig i allting. Jaha. Jag gick till ny läkare, fick veta att jag antagligen hade reumatisk värk eftersom hela kroppen skrek av inflammation. Jag fick tabletter och tappade halva håret, men det kändes allt lite bättre eftersom svullnaden la sig – ett tag. Sen träffade jag ny läkare, fick veta att jag skulle remitteras till Smärtkliniken och lära mig leva med min smärta. Jag fick fylla i ett gäng papper och rita in var någonstans på kroppen jag hade ont, och insåg att det där är helt fel väg. Det är något annat, jag vet det. Jag känner det. Varför kan jag inte få någon att förstå? Efter tre år fick jag äntligen träffa en läkare som tyckte det kunde vara en idé att faktiskt röntga min rygg. 

När vi tittade på röntgenplåtarna blev min första fråga: Vad gör de där tre kotorna där borta, och varför är de sönder? Min rygg var alltså bruten, rakt av. Jag kommer ihåg att läkaren undrade hur jag överhuvudtaget kunde stå upp och jag kunde bara hålla med. Jag grät hela vägen hem. Inte av sorg, utan av ren och skär lycka. Det var något som var fel, på riktigt! Jag hade inte inbillat mig allting. Jag hade inte överdrivit. Jag var inte gnällig.

Sen gick allt fort. Det blev operation, in med ett gäng skruvar och stag och jag var lycklig. Efter en månad kändes det som om det började gå åt fel håll. Det gjorde bara mer och mer ont, så fort jag rörde mig. Min omgivning tyckte att jag skulle tagga ner lite, inte vara så ambitiös, inte så driven. Och jag slets mellan hopp och förtvivlan. Det spelade ingen roll om jag vilade eller rörde på mig, tränade eller slöade, åt rätt eller fel, sov eller var vaken. Det blev bara sämre. Men, så skulle det ju inte bli? 

Efter ett halvår kommer jag tillbaka på återbesök och röntgen hos min operationsläkare. Han frågar hur det är, och vrider sakta datorskärmen så att även jag ser. Jag stirrar på röntgenbilden, och fäster blicken på en skruv på nästan en decimeter som pekar åt helt fel håll, och som inte sitter fast i resten av konstruktionen. Vad är det där? frågar jag. Och jag ser att han famlar med blicken. Det där kan inte hända. Och det där har aldrig någonsin hänt tidigare, fick jag veta.

Ny operation. Nya stag, skruvar och bultar och en liten doggy bag hem med allt löst bråte som hade kapsejsat där inne. Sen kändes det bra. Ett år ungefär. Sen la kroppen av, helt. Jag svullnade upp som en Michelingubbe. Blev så trött så att jag kunde somna när jag borstade tänderna. Låg och grät i soffan innan jag skulle ner och hämta dottern på förskolan, för jag förstod inte i min vildaste fantasi hur jag skulle kunna ta mig ner de femhundra metrarna, och för den delen sedan kunna ta oss båda hemåt igen. Sommaren var som ett töcken, och jag trodde att nu har jag gått och blivit tokig. Det hade kanske varit lite för mycket med allt, den senaste tiden? Det här kanske bara var kroppens sätt att tala om att jag skulle tagga ner lite, ta det lite lugnare, inte vara så ambitiös, inte så driven?

Gick till läkaren och fick veta att njure, lever och binjurar nästan hade slutat fungera och att blodcirkulationen gick på sparlåga. Hamnade plötsligt på sjukhus i tre veckor. När de började få ordning på kroppen började ryggen skramla. Jag kunde helt plötsligt inte längre stå upp av mig själv. Kroppen gav vika och trillade ihop, och jag fick hålla mig i väggar och möbler för att kunna stå upprätt.

Nytt återbesök hos operationsläkaren, och hans ögon avslöjade honom långt innan jag fick titta på röntgenplåtarna. Denna gången var det inte en skruv som hade lossnat, det var två skruvar som hade knäckts rakt av, och en hel metallkonstruktion som hade gett vika och havererat där inne. Och det var det som hade gjort att kroppen låst sig i chock och att organen slogs ut. Det gick inte att operara just då, för jag var i för dåligt skick. Istället fick jag en en korsett i hårdplast att ha på mig dygnet runt, som avlastning, för att kroppen skulle bli tillräckligt stark för ny operation. 

 

Så, för några veckor sedan blev det operation #3.

Ut med allt löst och söndrigt metall igen, och in med grövre skruvar och stag, transplantering av ben för att kila in mellan kotorna, urfräsning av bäckenben för att sänka ner en massa metallkonstruktion där också (för nu, nu ska vi få skiten att sitta fast!) och på med fetkorsetten dygnet runt. De senaste veckorna har varit som ett töcken. Jag har aldrig, aldrig, aldrig i hela mitt liv varit så dålig. Jag har aldrig haft så ont, och framförallt aldrig, aldrig ätit så mycket tabletter. Men, det börjar lätta nu. Tabletterna fasas ut, och jag kan gå några meter. Det är en lång resa framöver, jag inser det. Fram till och med september får jag inte göra något annat än att gå korta sträckor, ingen som helst rehab eller träning. Sen ska ryggen röntgas, och tummar ska hållas för benåterbildning. Sen blir det nästa steg.

Jag är stark, jag vet det. Och jag vet att allt kommer att bli bra, någon gång. Men, jag har ju inte heller varit ensam om den här resan. Där finns en liten familj som har funnits vid min sida, tagit alla smällar, stått frustrerade vid sidan om, fått begränsa sig, försaka och känna fullständig maktlöshet och stress. Jag vet inte hur i hela livet jag ska kunna återgälda er all den omtanken, men jag inser att utan er hade jag aldrig, aldrig fixat det. Bara så ni vet. Och i vinter Anna, då gör vi den där snurren på den där platsen,  det vill jag lova dig.

 

 Lune: Leave the world behind (2013)