Tisdag 9 april 2013
Att sätta ord på en längtan.
Det slår aldrig fel. När E4:an svänger rakt söderut och Glumslövs backar, sundet och Ven dyker upp på min högra sida. Det är då den slår till. Hemlängtan.
Det är något speciellt med vyerna, färgerna och horisonten. En sorts frihetskänsla för någon som är uppvuxen i snålblåsten vid havet med de läskiga maneterna och den långa bryggan. Det är också en annan längtan. En längtan till att allting ska vara som förut. En längtan om att kunna få vara den jag är. Igen.
Jag har varit skrutt alldeles för länge. Jag inser det nu. Jag inser det när jag försöker gå där nere vid stranden i Falsterbo, i strålande sol och en förnimmelsen av vår i luften. Mitt liv är som satt på paus. Jag går där med min otympliga korsett och tänker goda läketankar om en bruten och havererad rygg med skramlande skruvar och stag i. Hur länge har det varit nu? Mer än fem år. Det är nästan lika lång tid som min dotter är gammal. För henne är detta vardagen. Och det gör mig så ont. Fem års kämpande med smärta, hopp, förtvivlan och operationer. Och, mitt i allt det där ska ju ett liv också rymmas, och förvaltas.
Jag vet att jag är starkast i världen. Jag vet att jag fixar precis vad som helst. Men, det är sorgligt. Väldigt sorgligt, inser jag nu. Här står jag och längtar tillbaka till något som har varit, och till en person som jag har varit. Jag längtar efter att få plåga min kropp med galna träningspass. Jag längtar efter att få känna mig stark, ha på mig kläder som är jag och att känna igen min egen spegelbild.
Istället plåtar jag. Och försöker fånga. Den där jävla längtan.
