Tisdag 27 augusti 2013
Fablernas värld samsas med klassiskt röd, mossgrönt, silver och plast.
Jag anar ugglor i mossen... det är snart på väg att bli höst. Skolan har börjat, gympapåsar packas, och nya drömmar spånas, planeras och kanske blir till verklighet.
De små söta uggletallrikarna i keramik kommer från H&M:s Home och finns även som rysligt rar tvättbjörn och hund. Från samma kollektion kommer även den lite större fågeltallriken. Den stora ugglekudden hittade jag på Åhlens. Vävda multifärgade bomullsband finns som metervara på AfroArt. Högblanka sockerskålen Anno kommer från Orrefors Jernverk och är designad av Gunnar Cyrén.
Nagellacket är det röda, dvs Diors klassiska 999 som varken är för gult och eller för blått, och det fick jag av det goaste gäng töser för någon fredag sedan. Den fina skolaffischen med bokstaven Aa och Anna fick dottern av en klasskompis, och den kunde väl inte vara mer passande. Fantastiskt fin, tack Nellie!
De absolut vackraste träningsskorna jag sett på bra länge hittade jag i & Other Stories webshop – inte för att jag fixar att gå än (fasen vad det här tar tiiiiiid), men jag tänkte att de ska stå där i hallen och påminna mig om att snart, snart så... Och så gillar jag de gula påsarna man får hos Sibyllans te- och kaffehandel på Östermalm. Bara att stiga in i den lilla affären är som att kliva in en annan värld – och kanske även en annan tid. I hyllorna trängs juveler av de mest spännande te och kaffesorter, och personalen pratar med det där lite fiiiiiiiiina uttalet av stockholmskan. Denna gången blev det ett Imperial Oolong och ett höstigt plommon- och kanelte som fick följa med hem.
Den tjocka akrylplastbiten med bilden från Simplon passet (som finns att läsa mer om här) är till ett framtida projekt som jag återkommer om strax. Och så sist men inte minst: Boken. Lill-Tarzan & jag. Fullständigt briljant och med ett språk och tempo som är helt unikt. Ett berättande som tar andan ur en. Om en tid som inte var allt för länge sen, men ändå känns som en evighet bort. Bus, sorg, klasskamp, rädslor, fördomar och gemenskap. Skådespelaren Johan Hedenberg skriver om sin uppväxt och sitt liv från stockholmsförorten Grimsta på tidigt 60-tal och fram till nu på ett otroligt ärligt och nästan brutalt sätt. Ett stycke sverigehistoria som alla borde läsa.
