Torsdag 11 oktober 2012
Enklast vore väl om jag bara kunde låta bilderna få tala för sig själv.
Fast å andra sidan är det att göra det lite för enkelt för mig. I vilket fall som helst så fick jag förmånen att tillbringa tre veckor i september i den här miljön – på ett helt fantastiskt sjukhus i Ytterjärna. Kroppen hade fullständigt rasat efter år med bruten rygg, operationer med mängder av metallskrot som tryckts in och skruvar som lossnat hit och dit. Och så var det den där olyckan också, där uppe på glaciären vid Monte Rosa, för snart tio år sedan. Den som förändrade hela vårt liv, då mannen min balanserade på den sköraste av alla trådar innan livet så sakteliga vände tillbaka igen. Den resan, som jag har skrivit lite om här.
Min hjärna hade varit inställd på "kämpa – inte känna – kämpa – inte känna – göra – inte känna". Jag höll ut länge vill jag lova, men sen var kroppen smartare än huvudet och sade ifrån. Lever, njurar, binjure och sköldkörtel slutade helt enkelt att fungera som de skulle och kvar blev en kropp som svällde som en Michelingubbe i fullständig chock. Det var som om kroppen frenetiskt viftade med den där lilla vita flaggan fram och tillbaka, och huvudet, ja det låtsades som om det regnade – och fortsatte att köra på.
Så, nu hade det ju varit fantastiskt fint och alldeles rosamolns-skimrande, om allt då började gå åt rätt håll igen. Men si, så blev det inte. För två dagar efter att jag kom hem till verkligheten igen, var det så dags för återbesök hos läkaren som opererat min rygg. Det visade sig då att de här nästan decimeterlånga och äckligt tjocka skruvarna som har borrats in i ryggkotorna, har lossnat – igen. Och helt plötsligt blev allting också så himla tydligt varför kroppen inte hade orkat mer. Det var ju det här – igen. Så, vad faen gör vi nu då?
Nu ska jag bara skramla ihop lite mer jävlar anamma, så kör vi igen. Från och med nu tänker jag dock känna lite också – nåt har jag iallafall lärt mig längs vägen.
