Fredag 14 oktober 2011
Som att kliva rakt in i en scen ur den klassiska filmen Gudfadern.
Men, vi är inte i Corleone på Sicilien, utan långt söderut på italienska fastlandet.Masseria il Frantoio ligger ungefär en halvtimmes bilfärd norr om Brindisi, mitt bland 200-åriga gamla olivlundar och bara några minuter från det skummande blå adriatiska havet med sina vidsträckta sandstränder.
Själva gården är från 1800-talet och nuvarande ägarparet har drivit agriturismo här sedan drygt tjugo år tillbaka – vilket märks. På kvällen blir du serverad en sjurätters middag med rakt igenom egenproducerade råvaror. Det är mat från förr, rustikt, genuint och ganska sparsamt kryddat. Passionerat berättas det om speciella bönor som lyckats odlas igen efter tvåhundra år i glömska, om ympade citronträd där det växer både mandarin och apelsin, om olivoljor och viner. Och vi bara sitter och tindrar.
Vi får äta pasta med vita bönor (kanske inte det godaste jag har ätit), små pizzabitar med rostade sesamfrö och tapenade av vildlök, halvmeterslånga gröna bönstjälkar i tomatsås, spännande krämiga ostar, friterade zucciniblommor, nyfångad fisk och en bedårande mandelmarängkaka. Och fyraåringen i sällskapet får en egen meny uppdukad på fint porslin och med dyrbara frivoliteter till dukar. Vackert upplagt och helt igenom anpassat för en liten människa, vilket känns varmt långt in i hjärtat. Och hon äter, och äter. Pizzabitar, orecchiette med tomatsås, friterade knyten med kyckling och ost, spagettipotatis och en alldeles egen chokladtårta. Vi vuxna får äran att avsluta middagen med vars ett glas hemgjord absinth, vilket säkert är bra. Bara att gå de tio metrarna bort till sitt rum känns som ett projekt. Och, såklart vaknar man dagen efter och är vrålhungrig. Igen.
Det enda som gör att det fastnar som lite i halsgropen är att upplägget verkar lite för regisserat. Personalen är snabb, och det känns som allt följer ett givet schema, utan lyhördhet för gäst eller situation. De flesta gästerna kommer från det stora landet i väst och verkar mest vara här för att pricka av ett ställe på listan, men det finns såklart undantag. De sitter också och skruvar lite generat på sig emellanåt när cirkusdirektören, förlåt; ägaren, högtidligt sveper runt mellan borden och berättar samma historia för antagligen miljonte gången.
Det här är annars ett fantastiskt ställe att stanna till några dagar på. Att besöka Ostuni, "La Cittá Bianca", staden som badar i ett rosaskimrande kvällsljus med alla sina vitputsade fasader sätter sina spår. Ta sikte på den gamla stadsdelen och förvilla dig i labyrinterna av stenlagda smågator, ät sedan en oförglömlig middag på Osteria del Tempo Perso. Eller åk till Alberobello, staden med hundratals Barbapappehus, eller Trulli som det egentligen heter. Eller så får det väl bli en dag vid havet och de mäktiga sanddynerna. Igen.
