Om längtan, förväntan och verklighet.

Tillsammans med en handfull andra väsksläpande resenärer kliver vi ombord. Båten kränger till mot en svallvåg och tuffar sedan rakt in i den mjölkiga dimman. Det enda som syns är de tjocka pålarna som då och då bryter vattenytan för att markera väg. Jag drar kappan en smula närmare och försöker värma händerna i fickorna. Båtens kapten doftar Aqua Vera på flera sjömils avstånd och hans stora solglasögon glimmar kaxigt på näsan. Jag anar att han lika bra kan köra den här sträckan med förbundna ögon.

Vi åker förbi privata öar med gamla luggslitna palats, förbi Murano med sina glasbruk och förbi ett vackert Lido i vinterdvala som så här års mest huserar pälsklädda eleganta damer och herrar. Vi åker förbi det stora sjukhuset med raden av små ambulansbåtar guppandes utanför och viker slutligen runt hörnet och in på Canale di San Marco. Strax brevid Palazzo Ducale kliver vi av båten och går rakt över kajen de få stegen bort till hotellet. 

Det är januari månads allra sista dagar och vi har kommit till Venedig med all sin vinterdimma, bleka färger, rå luft och öde gator. Och nu ska vi fira. Den här helgen är det exakt elva år sedan vi gifte oss. Men si, det är inte det vi ska fira. För vi ska fira att det här faktiskt är vår första bröllopsdag där vi båda två är friska och hela. Första bröllopsdagen. På elva år.

Vi strosar hand i hand bland myllret med gränder, broar, kanaler och piazzor. Letar spännande prång och hittar vackert snidade portar som påminner om både Istanbul och Mombasa. Vi får genom guiderna vi anlitat lära känna underbart generösa människor som också ger oss möjlighet att smyga in i några av dessa gömda trädgårdar och privata palats. Vi hänförs av pampiga ljuskronor i Murano-glas, sammetstapeter med stora krusiduller på och spräckliga gamla terrazzo-golv. 

Vi äter flera timmars lång finlunch ensamma på ett av de mest välbevarade hotellpalatsen. Kliver in i en annan värld hos bokhandlaren på Acqua Alta. Klappar hans korpulenta katt, beundrar boktrapporna och bläddrar i mängder av mer eller mindre intellektuella tidningar och böcker. Vi funderar över var de gör av alla saker när högvattnet rullar in och hur det egentligen går till att renovera ett hus här – eller ens att flytta. Framåt kvällen sörplar vi den ena mer spännande sortens prosecco efter den andra tillsammans med stadens locals och bjuds sedan på fantastisk middag med (om du vågar...) "Seppie al nero" på en av de allra minsta restauranger.  

Nästa dag tackar vi vänligt men ytterst bestämt nej till en turistfärd i en högblank svart gondol. Vi letar istället handknypplade gamla spetsdukar och läskiga karnevalsmasker till dottern, fotograferar Suckarnas bro utan att veta att det var den bron och äter vimmelkantigt mäktig Gianduiotto hos Nico.

Och allt detta till bakgrundsmusik av ständigt kluckande turkost lagunvatten som slår mot hus och kajkanter, och de dova smällarna från gondoljärernas åror när de sakta dänger mot båtarnas skrov.

Vi är här nu, och vill alls inte åka hem.

Mina bästa Venedig-tips:
Perfekta januarihotellet: Hotel Londra Palace
Absolut finaste lunchen: Palazzo Gritti:s Club del Doge
Favoritrestaurang för bemärkelsedagar: Osteria alle Testiere
Maffigaste glassupplevelsen: Gelateria Nico
Bästa guidegänget: Secret Venice
Allra galnaste bokhandeln: Libreria Acqua Alta
Största Prosecco-upplevelsen: Enoiteca Mascareta
Mäktigaste färgerna: Tintorettos Paradiso i Palazzo Ducales Sala Maggior Consiglio

  A. Vivaldi (I. Stern & Israel Phil. Orch.): Le quattro stagioni (Inverno, II Largo)