Det här med att förlänga en sommar.

Precis innan november månad tog vid, for två tilltufsade själar söderut. Vi styrde kosan mot turkost vatten, bråddjupa stup, dånande vågor, misto fritto och rosaskimrande hus och hamnade i Camogli som är en av Italiens äldsta (och allra stoltaste) hamnstäder.

Här har fiskare sedan flera hundra år tillbaka riskerat livet och slagits mot havsgudarna när vinterstormarna rullat in. På 1700-talet seglade även Napoleon och hans flotta in här (och slickade såren efter förlusten nere vid Nilen), innan de tog sig hem över Simplonpasset igen. Staden vindlar av små trånga gränder, branta trappor och höga trompe l'oeil-målade hus som står tätt, tätt mot varandra som skydd. Det är trappor överallt, precis överallt. Vi roade oss i ett svagt ögonblick med att räkna trappstegen från favoritrestaurangen Da Paolo nere i hamnen och upp till vårt rosaskimrande Villa Rosmarino på bergssluttningen. Ett-tusen-sju trappsteg blev det... enkel väg.

Här äter man en lite frasigare variant av focaccia till frukost, en fluffig focaccia med gul lök till lunch och beställer in en friterad focaccia fylld med gorgonzola (!) som förtugg på kvällen innan man äter sin spagetti marinara med saffran. På legendariska Nonna Nina uppe i San Rocco serveras den mytomspunna kaninen till förrätt, och de florsockerpudrade bakverken innehåller både kastanjemjöl och kastanjepuré.

Härifrån tar man tåget ner till Cinque Terre och tar del av de vykortsvackra vyerna längs Sentiero Azzurro, och de ack så välklädda (och grymt matchande) japanska lifestyle-bloggarna som trippar fram på sina höga klackar med selfiepinnen i högsta hugg. Vill man ta del av lugnet, tar man istället båten ut till San Fruttuoso, det gamla Benedictine-klostret som numera både har restaurang, hotell och kyrka. Och gillar du att dyka, kanske Cristo Abissi kan locka, långt där nere på djupet.

Ett litet ödmjukt tips längs vägen, om du nu tänker göra en utflykt dit ut:
Lita inte på de italienska vandringsskyltarna. Och ha inte en allt för romantiserad bild av hur mysigt det skulle vara att gå tillbaka (istället för att ta båten). Om en skylt säger att det är fyrtiofem minuters vandring tillbaka till Camogli, och du tycker det låter som en alldeles rimlig och lagom promenad tillbaka, så är det fel.

Om du ändå får för dig att gå upp längs berget, följa de fina vit-röda cirklarna som är målade på stenar och träd längs vägen, och tycker att det här ju var en alldeles fantastiskt liten vandring så här i urskog med vackra vattenfall, prunkande grönska och hänförande vyer bakom dig, ju länge upp du kommer. Då får du helt enkelt skylla dig själv.

Om du sedan vandrar och vandrar, och tycker att det var ju fasligt vad det tar lång tid att nå den där lilla bergstoppen. Om du går förbi ett övergivet hus, fortsätter vidare och helt plötsligt känner doften av kaffe och har ett sällskap som envist hävdar att han hör ljudet av civilisation. Då vill jag bara bryskt meddela att det där är en hägring. Inget annat.

Kaffedoften visade sig dock vara korrekt och kom från ett stort gäng italienska 60+ vandrare som tagit paus. När vi dök upp över kanten så började de vifta, applådera och tjoa hej vilt. Och det kan man ju (så här i efterhand) förstå. För där stod vi i lite piffsliga finkläder (vi skulle ju bara ut och åka båt – tänk den där glammiga Riva-looken liksom!) med en liten vit plastpåse i handen med frukt och torr foccacia. Och där stod dom. Pensionärerna. I grova vandrarkängor, tjockt påpälsat friluftsklädda, med både ryggsäck och vandringsstav.

Deras första fråga var: Fryser ni inte?! Och vi svarade glatt att "såklart vi inte gör, vi är ju från Sveeeeerige". Sen tittade vi oss omkring och undrade var i håvete den där 'civilisationen' nu var då – vi hade ju gått de där fyrtiofem minutrarna som skyltarna sa?!

Pensionärerna log nu än mer roat och pekade åt vänster. Dit ska ni gå, men skynda er innan solen går ner – det blir ju ännu kallare då! Så, där gick (halvsprang) vi de resterande TRE timmarna huttrandes i finskjortor, schnajdiga sneakers och glammiga solglasögon till tonerna av skallrande tänder och knän, innan vi så småningom skymtade Camogli igen.

Väl nere i byn vägrade jag gå de där ett-tusen-sju trappstegen upp till vårt rosa hus igen. Fullständigt tvärvägrade. Nån måtta på eländet fick det väl ändå vara? Så det blev en Negroni bianco på strandpromenaden och världens kortaste taxiresa hem. Men det var det värt – även om färden kostade i runda slängar lika mycket som tio hela focaccia-bröd... 

  Käbi Laretei (F. Chopin): Fantasy Impromptu C-Sharp Minor, Op. 66 (1978)